Gott nytt år!

Idag är det nyårsafton och vi ska snart packa ihop och åka mot Södertälje och familjen Wellner. Jag har övat lite på att vara vaken på kvällen så jag hoppas att kunna vara vaken och få skåla in tolvslaget (ja, i mamma-bubbel förstås) - det är ju ett alldeles speciellt år vi välkomnar och ser fram emot! :-)

På benen

Magsjukan blev inte så mycket mer än illamående, så igår morse var vi på benen igen. Så skönt när illamåendet släpper och man kan må som en människa igen! Vi packade in oss alla två plus en i bilen och hälsade på Patriks mamma nere i sörmland och sedan blivande farfar inne i stan. Lilla buff uppförde sig utmärkt och magen putade lite mer för varje stund kändes det som. Har märkt av att magen blir spänd och lite hård då och då, tror inte det är sammandragningar men det känns ändå ett tecken på att det inte finns så mycket marginaler, att det gäller att ta det lite lagom.

Idag fick vi även en jättefin vagga av min morbror och hans fru, den har åtskilliga skäktbebisar legat i och det ska bli mysigt att bädda den lagom till april. :-)

Vecka 26

Mitt i julveckan, och mitt i vecka 26, så putar magen rejält och det kliar i huden. Både jag och Patrik känner rejäla sparkar allt oftare och det känns ordentligt när lilla buff vänder sig om. Så här står det om vecka 26 på vardguiden.se:

Barnet kan höra ljud och ljudnivån inne i magen som kan nå upp till mer än 80 decibel. Det är ungefär lika livligt som en stökig stadsmiljö. Barnet lyssnar på ljuden i mammans kropp, magen som kurrar, nysningar och annat som händer. Det lyssnar även på mammans och omgivningens röster. Vikt 900 gram.

Och här är veckans magbild (vecka 25+2):

God jul!

Julen har varit så där härligt skön som jular ska vara. Mysig stämning, trevlig folk, massor av god mat, tomtebesök, tindrande barn och gott om tid för lugn och ro. Underbart! Vi har även röjt en del här hemma för att förbereda för ombyggnaden som drar igång efter helgerna.

Tyvärr drog vi nog på oss en släng av magsjuka någonstans mellan pepparkakorna så idag är vi lite bleka och bäddar ner oss i soffan. Men det är inget "akut" så snart är vi nog på benen igen får vi hoppas!

God fortsättning! :-)

Aj aj aj

Efter en dag med långpromenad och julstök känns det verkligen i höften. Aj aj aj. Jag har haft känningar ganska länge, inte så att det gör direkt ont utan mer stelt och lite ömmande, och bara på höger sida. Vissa dagar känner jag inget, och andra (som idag) känns det inget bra alls. Men jag inser ju att det bara är ytterligare ett sätt för kroppen att säga ifrån när man stökar runt för mycket... det är ju bara det att det är så roligt! Jag gillar verkligen att slå in paket och annat julfixande. Så visst får jag skylla mig själv som blir lite stel. Men liiite synd om mig är det kanske ändå...? ;-)

Mera vagnar

I onsdags åkte vi till Kronans butik i Täby och spanade på deras barnvagnsmodell, bilder mm finns på deras hemsida. Riktigt schysst modell, inget krångel utan raka linjer och rejäla funktioner. En duovagn som man enkelt kan byta ut överdelen på och få ligg- respektive sittvagn. Dock är vi inte redo att bestämma oss än utan måste glutta lite mer i katalogerna och ta någon vända till i mellandagarna. Oooh det måste ju erkännas att det är jätteroligt att få titta på och välja barnvagn!

Barnvagnstitt

Ännu en milstolpe avklarad - i lördags var vi och premiärtittade på barnvagn! Så mycket att titta på och sååå många val vi kommer behöva göra: färg, modell, märke, funktioner, vikt, hjul... helt galet många detaljer. Men oj vad roligt det var! Vi kom väl inte direkt fram till något men fick med oss kataloger hem så vi ska klämma lite på dem och åka tillbaka i mellandagarna och titta igen. Tänk snart ska vi få bädda vår alldeles egna vagn, till vår alldeles egna bebis. Fantastiskt!

Vecka 25

Veckorna går fort nu och vi har "redan" kommit till vecka 25! Snart är det dessutom jul och då gissar jag att ytterligare ett par veckor kommer flyga förbi.

Här kommer veckans magbild (vecka 24+1):


Det är full fart i magen nu och man kan verkligen märka att Buff har sina vakna perioder. Nu till exempel, en härlig spark/box-stund pågår därinne. :-)

Full fart

Nu har Buff verkligen piggnat till och verkar tycka att det börjar bli trångt därinne. Rätt var det är kommer en serie sparkar och slag, så pass kraftiga att man kan se det utanpå magen! Det ser verkligen helgalet ut. Hur coolt som helst. I morse vaknade jag halv sex och vände på mig, varpå Buff stökade runt i någon minut eller så - kanske för att lägga sig till rätta på andra sidan? Häftigt när man kan känna samspelet mellan mina rörelser och hur Buff beter sig. :-)

Spänd bula

Aj aj aj, magen är jättespänd idag. :( Har varit så sedan i eftermiddags och jag vet inte riktigt varför eller vad jag kan göra åt det. En kvalificerad gissning är att vila är bra, så efter middagen har jag legat på soffan hela kvällen och tagit det superlugnt. Det känns lite bättre, och jag hoppas att det går över helt till imorgon. Inte lätt att veta vad som händer med magen/kroppen, känner ju inte igen något utan allt är helt nytt. Spännande, visst, men också lite läskigt förstås. Hur vet man om något verkligen är fel? Ibland är jag snabb att anta att jag bara nojjar mig, och visst tror jag nog att det är så i de allra flesta fall. Men ändå.

Annars har det varit en bra dag, jag jobbade hemma och hann även med en fika nere hos Anne. Det har blivit lite kallare i luften igen och jag hoppas det fortsätter så, mycket mysigare med frost än geggamojja!

Vecka 24

Helgen gick förbi i rask takt, och andra advent som det var fylldes den med härliga dofter och mysiga pyssel. I lördags bjöd vi in till glöggfest och från eftermiddagen var det fullt hus och varm spis i vårt lilla hus. På söndagen gick vi på Vaxholms julmarknad, köpte en liten söt tomte och fikade. Väl hemma igen dukade vi upp stora pysselbordet och satte igång årets stora julkortspyssel. Eftersom vi för första året tänkte ha en egen gran inomhus i år, så ska vi även tillverka julgranpynt i unde rvåra pysselstunder. Övervåningen är ett enda kreativs kaos, och mina pyssliga fingrar stortrivs! :)

Nu har vi gått in i vecka 24 och magen växer i stadig takt. Här är en bild från i söndags (vecka 23+1):


Och så här står det på vårdguiden.se:

Hörseln är väl utvecklad. Barnet känner igen mammans, partnerns och eventuella syskons röster. Den hör även mammans hjärtslag. Nu börjar det bli lite trångt där inne. Barnet känner vad som är upp och ned. Balansorganet i innerörat har utvecklats. Nu börjar nästa viktiga utvecklingssteg av hjärnan. Nu har bebisen en chans att överleva en eventuell för tidig födsel även om det ofta för med sig en del komplikationer. Vikt 700 gram.

Barnmorskebesök

I onsdags var vi på tredje besöket hos vår trevliga barnmorska, det kändes jättebra att träffa henne igen. Även om det mest är "självklarheter" man pratar om så är det skönt att få vädra stora och små frågor som kommer upp. Bara att få några minuter och svara på frågan "hur känns det?" kan vara nyttigt, så att man får ytterligare möjlighet att fundera lite på hur det egentligen är att vara gravid. Det är helt magiskt! Men även helt klart en utmaning, att hänga med i kroppens svängar och anpassa sig till singalerna (dvs inte bara känna dem).

Järnvärdet hade gått ner något, så nu blir det till att vänja magen vid lite starkare järntabletter. Hoppas det hjälper, och att även trötthet och huvudvärk kan ge med sig lite på samma gång!

Magens mått var 22 cm, och även om det var lite tidigt att börja skriva in det i barnmorskans kurva så sa hon att det såg ut att ligga mitt på linjen.

Sist, men absolut inte minst, fick vi lyssna på de små snabba hjärtljuden! Ooooh det år pirrigt, som att få hälsa lite närmare på vår alldeles egna lilla bebis. Pulsen varierade men låg på 120-130 slag ungefär när den inte sprakade helvilt omkring sig.

Vecka 23

Veckans stora händelse kommer så klart att bli buffarna som äntligen även kändes mot Patriks hand och öra. Magiskt! Men även andra roliga saker har hänt, vi hade familjerna här i söndags och hela huset doftade härligt av julkryddor. Kul att träffa alla och skåla in december och advent, som ju är en supermysig tid på året!

I måndags fick vi även vår nya soffa, och även om det är lite trångt just nu (de gamla sofforna är kvar...) så ser man att den kommer passa superbra! Igår kväll la vi ut de gamla till underpris på blocket, har försökt med olika prisklasser men trots intresserade har vi inte fått dem sålda. Nu är det mer fart på telefonen och folk ska komma och titta redan ikväll. Ska bli skönt att någon kan hämta dem, och till slut är man glad för den lilla peng man kan få för dem... :-)

Här kommer veckans magbild, tagen en tidig måndagsmorgon i vecka 22+2 (snygg siffra!):

Buffar!

Gah!
Det rörde sig! På riktigt! Efter många kvällars försök - Buff har en viss tendens att ligga väääldigt stilla så fort min hand kom i närheten - så kom hon/hon på bättre tankar idag! Kanske något hjälpt av mammas vattensörplande strax innan... :-)

Otroligt! Ett litet, men mycket distinkt, tryck mot min tryckande handflata. Följt av ett till, och ett till! Följt av en rejäl buff mot mitt öra!

Det blir liksom inte större än så här, i alla fall inte just nu. Jag sitter och ler för mig själv nu så brett att det spänner i kinderna...

Saras faster och hennes man var här med sin 2-årige son och 7-månaders dotter - för övrigt Saras guddotter - igår (jo, resten av släkten - totalt 15 pers - var visst här också. Men viss dominans i uppmärksamhet kunde spåras till småttingarna). Det var knappt att jag kunde lämna lilltjejen ifrån mig när jag väl fått tag på henne.

Tiden går ruskigt snabbt nu - veckorna bara rullar iväg. Vecka 23 nu, ett drygt halvkilo och uppemot 26-27 cm lång. Saras mage har verkligen dragit iväg nu också - helt fantastiskt! Känns inte så långt kvar nu faktiskt - jag menar, för allt vi vet kan Buff ploppa ut (jo, jag vet, ploppa är liiite att avdramatisera) redan i mars, och det är ju typ om nån månad? Eller två? Tre? Ja, efter jul börjar det bli så i alla fall?

Hmm. Kanske är en stund kvar i alla fall.

Vecka 22

Eftersom vi var iväg i helgen så togs veckans magbild mitt i veckan, så här kommer en bild från vecka 21+4:



Magen spänner, kliar och gnolar (eller vad man nu ska kalla det, det drar lite i nedre delen av magen) så min gissning är att det är ganska rejäl tillväxt just nu. Buff rör sig en del, men inga rejäla sparkar än utan mer lite ålande.

På Vårdguiden står det så här om bebisen i vecka 22:

Ögonlocken täcker hela ögat. Barnet är känsligt för beröring och flyttar sig om du buffar på det. Naglarna har vuxit ut och täcker fingertoppen. Lungblåsorna utvecklas men är vattenfyllda hela tiden i magen. Vätskan pressas ut vid födseln. Vikt 510 gram.

Oj mer än ett halvt kilo nu! Nästan värt att fira med en pepparkaka eller två. :-)

Mamma & mormor-helg

I fredags tog mamma och jag tåget ner till Ronneby (i Blekinge) och checkade in på Ronneby Brunns Spa. Så härligt att få strosa omkring i morgonrock, simma i varm pool, träna lite lagom, äta god mat och prata massor om allt och ingenting. Utanför hotellet låg en fin park och det fanns härliga promenadstigar i en närliggande bokskog (vackert med alla raka stammar, röda löv på marken och knallgrön mossa på stenarna!). Det enda vi inte gillade på resan var personalen på hotellet, de måste haft en riktigt dålig chef och/eller en sur kultur, för de få leenden vi fick var inte äkta och det togs verkligen inte ett steg mot något som skulle kunna vara servicekänsla. Många exempel finns men ni slipper höra dem, ni kommer bara bli upprörda.

Nu är man iallfall så där härligt mör i kroppen, en blandning av träningsvärk och avslappning, och baby-len på huden. :-) tack snälla mamma (mormor) för en supermysig helg!

Nu är det dags att få lite nattamat innan sovklockan ringer. Om jag inte äter på kvällen är ja olidligt hungrig när jag vaknar, det verkar inte som om bebisen sover när jag sover precis... Imorgon tänkte jag jobba hemma så jag ser fram emot en lugn morgon. Skönt!

Magen i vädret

Hua, den här veckan har jag varit riktigt trött. Vädret hjälper ju inte till direkt när det är kolsvart och pissregnar ute. Men inne i magen buffas det lite då och då, så nog går jag omkring med ett leende på läpparna trots allt. :-)

Ser mycket fram emot helgen (som tjuvstartar redan imorgon) då mamma (hmm svårt det där, när börjar man skriva mormor egentligen?) och jag ska åka på SPA! Underbart! Patrik och pappa är kvar hemma och tar hand om hus och vovve. Nästa gång kanske vi ska åka allihop?

Magen växer sådet knakar, har till och med lite "växtvärk" som känns som svag mensvärk. Många på jobbet har undrat vad jag gjorde förra helgen, de tyckte magen såg så mycket större ut plötsligt! Det är mysigt att det börjar synas en ordentlig kula, men gisses om det ska fotsätta så här... :-)

Boande

Idag var jag och blivande mormor på IKEA och förberedde för lite seriöst "boande". Två sängbord, två små soffbord, en byrå och en hel delsmåprylar inhandlades. Efter lyckad shopping, lunch och fika så var jag hemma igen och boandet kunde börja! Byrån skulle, efter vitlasering, in i köket för att rymma prylarna från två flyttkartonger som fortfarande var ouppackade. Sängborden skruvade Patrik ihop och vi kunde äntligen slippa ha vattenglas, böcker och väckarklockor på golvet. Soffborden och småprylarna kom också på plats (lampskärm, blomkrukor, ramar och annat skoj). Jag har nog alltid gillat att boa, men visst känns det lite extra starkt nu att man vill komma iordning. Om det är för att bebisen är på väg,eller för att detgått ett par månader sedan vi flyttade in låter jag vara osagt. :-)

Annars har helgen innehållit lite av varje, till exempel fördelsedagsmiddag för min farmor och middag hos Patriks mamma. Trevligt!

Klockan är mycket (brukar sova sött så här dags) men innan jag slutar kommer här veckans magbild:

Magbild vecka 20+1, dvs andra dagen i vecka 21.

Snöslask

Hua, idag har det snöregnat ordentligt utanför fönstret och varje minut man är innanför täta väggar känns som en seger. Det var riktigt jobbigt att ta sig hem idag, trots att jag åkte innan tre från jobbet. Kallt som 17 och långa väntetider på tre ställen. Usch! Inser att mitt behov av en varm och tillräckligt stor jacka är ganska brådskande, men hittills har jag inte hittat någon när jag letat. Vill ju helst inte läga ner en förmögenhet på en jacka som är anpassad för stor gravidmage... Men snart kommer jag nog till stadiet att vilken jacka som helst som är varm och stor duger bra, kosta vad det kosta vill.

Annars mår jag helt ok och lilla buff är bra på att snurra omkring i magen, jag känner riktigt hur det "vänder sig" där inne. Och ibland kommer en liten buff eller två. Härligt!

Fars dag

Idag har buff firat sin pappa på fars dag! Med mysig frukostdukning, tända ljus och ett kort (ok mamma hjälpte till lite) så fick pappa i familjen en mysig start på dagen. Snart kommer det säkert en liten kännbar buff också som bonuspresent.

På lunchen kom farfar på lunch och ikväll ska vi till morfar (som dessutom fyller år), så nog märks det att det är fars dag idag! :-)

Vecka 20

Tänk, nu har vi gått in i vecka 20, vilket måste betyda ungefär halvägs! Gah! April känns med en gång mycket närmare. Läskigt. Mysigt. Fantastiskt!

Här kommer veckans magbild:


Jag mår prima just nu - matmagen krånglar inte lika mycket, jag är inte fullt lika trött som jag varit tidvis, och framförallt så känner jag en del buffar från bebisen och kan därmed slappna av lite mer i graviditeten och njuta av tiden. Härligt!

Så här står det om vecka 20 på vardguiden.se:

Barnet är ungefär lika stor som en honungsmelon huvud till stjärt. Alla foster är ungefär lika stora fram till vecka 20, sedan ökar skillnaderna. Fostret får nu det vita fosterfettet som ska skydda huden mot fostervattnet. Vikt 350 gram.

350 gram, det är inte så mycket det, men ändå tycker jag det är fantastiskt vilken takt bebisen växer i - den har fördubblat sin vikt sedan vecka 17! Och den har även en förmåga att öka min vikt, har gått upp fyra kilo sedan inskrivningen. :-) Men det känns okej, jag hoppas bara att det inte ska rusa iväg nu i andra halvan av graviditeten. Kan nog bli ruskigt tungt om det vill sig illa, men jag hoppas på att kunna fortsätta röra på mig och undvika alltför stora vattensamlingar i kroppen.

Overkligt

Har gått ett tag sen mitt senaste inlägg nu. Först ville jag inte helt enkelt - det var förra försökets grej att blogga, och det gick ju som bekant inget vidare. Sen blev det mer att jag inte hade något riktigt att säga. Nu känner jag ett behov att skriva av mig lite, men framför allt att beskriva känslan, om än bara för mig själv.

Svårt att vänta - 20 veckor kvar, enligt plan - men det är väl en nyttig invänjningsperiod, mentalt om inte annat. En kollega har nyligen fått barn, efter att ha försökt i många svåra år - otroligt att följa hans / deras utveckling, om än lite på håll. Det är inget snack var hans prioriteringar ligger, och belöningen är uppenbar: Uttrycket han har på läpparna när han kommer på morgonen (nåja, han sover inte så mycket nu för tiden) talar sitt tydliga språk.


Buff. Ett bra arbetsnamn på en bufflig krabat, som gör mer och mer väsen av sig. Bara för några dagar sen meddelade S att hon för första gången kände helt otvetydligt att det var Buff som buffade. Idag klagade (nåja) hon första gången att det buffade mycket... Jojo. Än kan inte jag känna något utifrån, barnmorskan sa att det brukar dröja några dagar.

Ibland när jag tittar på S mage så blir jag förundrad: Visst är den större bara än den var igår? Det har gått otroligt snabbt de senaste två veckorna, och får mig att undra precis hur stor magen kommer bli.


Dags att sova. Det blir mysiga drömmar, skulle jag tro. Brukar bli det nu för tiden :-)

Hjärtljud

Igår vad vi hos barnmorskan, första besöket efter inskrivningen i vecka 8. Det kändes jättebra att träffa henne igen, och hon hade även trevlig en barnmorskestudent med sig som "övade". De tog prover för att testa blodvärden, blodtryck, mm och allt såg bra ut. De frågade hur det kändes, vi pratade lite om min sjukskrivning och om att jag ofta var trött och fick kämpa lite för att orka jobba 75%, även om det går bra att jobba de timmar jag är där. Däremot är jag helt slut på kvällarna. Att gå upp till heltid känns inte aktuellt, och de sa att jag kan få hjälp från deras läkare om inte min husläkare skulle vilja förlänga sjukskrivningen. Skönt att höra.

Innan vi gick därifrån fick vi lyssna på bebisens hjärtljud! Det tog ett tag att hitta dem, först försökte barnmorskestudenten men lyckades inte riktigt, och sedan tog vår barnmorska ett fast grepp på ena sidan av magen och tryckte "mikrofonen" mot andra sidan - och då kunde vi höra det tydligt! Så häftigt! Men bebisen tyckte inte alls om att vara fasthållen så det kom ett par välriktade sparkar mot mikrofonen. Härligt med lite attityd så tidigt i livet. :-)

Rörelser

Igår kände jag första "riktiga" rörelsen, där jag var helt säker på att det var lilla bebisen och inte tarmarna eller annat som rördes sig! Det var på jobbet, när jag satt vid dator på morgonen och startade upp dagen. Kunde inte låta bli att le stort för mig själv, det kändes så vansinnigt härligt! :-)

Tidigare har jag känt "nåt" men ibland tror jag det var tarmarna, och ibland kände jag (efter lite eftertanke) att det var mina egna pulsslag (som har varit kraftiga i nedre delen av magen, gissar att det är mycket nytt blod som ska pumpas runt där nu). Nu var det en "buff" som kom helt plötsligt, och sedan kom en till strax efter. Ingen regelbundenhet, inga "oroliga" tarmar, inget annat som spökade... - det måste varit bebisen helt enkelt. *wow*

Idag har jag känt lite grann under dagen, oftast just när jag sitter still ett tag, och precis just nu satte det igång där inne! Helt magiskt!

Första plagget

Efter ultraljudet i fredags var vi båda lite uppe i varv, och för att ta hand om denna "bebis-energi" så gick vi in på Åhlens och klämde på pyttekläderna. Kändes symboliskt bra att köpa första plagget till vårt lilla underverk precis efter att vi fått kika en liten stund.


Självklart blev det ett rött set. :-) Sååå pyttelitet och sååå mysigt att få klämma på det!

Ultraljud vecka 18

Idag var vi på "rutin-ultraljud" och fick träffa en snäll och pedagogisk läkare som guidade oss från topp till tå på vår lilla bebis. Åh det var så underbart härligt magiskt att få se det lilla miraklet igen!

Allt såg bra ut, de mätte och tittade på jättemånga olika kroppsdelar och organ, och vi pustade ut varje gång hon sa att något såg ut som det skulle. Tänk att de kan se så många detaljer redan! Att aortan går på rätt sida om "det stora blodkärlet som går från hjärta till lungorna", att hjärnan har två fina halvor som ligger på rätt sätt, att hjärtat har fyra rum, att magsäcken är "lagom" stor... och andra lika "små" saker - fantastiskt!


Läkaren beräknade förlossningen till 4 april, vilket var bara någon dag efter det vi trodde. Det innebär att vi är i vecka 17+6 idag.

I slutet av undersökningen frågade vi läkaren om det gick att se vilket kön det var. Hon tittade efter lite extra och sa att "det ser tomt ut", vilket tyder på en tjej! Men mer säkert än 75% ville hon inte säga, så vi vet fortfarande inte vad det är utan är beredda på vilket som.

Och här kommer veckans magbild, tagen imorse innan vi åkte till ultraljudet:

Ynkliga dagar

Vi hann inte mer än säga "vad skönt att vi inte smittats av alla magsjukor som går omkring oss" förrän vi åkte dit... I måndags morse vaknade Patrik med illamående och feber. På eftermiddagen hade även jag feber och magen kändes inte som den skulle. Natten försvann i feber-drömmar, men under dagen idag har vi blivit bättre och bättre. Usch, vad ynklig man är när inte magen fungerar som den ska. Det blev inte lättare av att bilen var på verkstaden (för att byta till vinterdäck) och kylskåpet var totalt tömt (tanken var att vi skulle handlat i måndags kväll). Men tack vare en snäll pappa som handlade och en förstående bilverkstad som körde in bilen i garaget igen, så har vi kunnat stannat inne hela dagen och kurerat oss.

Tyvärr innebar detta även att ultraljudet är uppskjutet till fredag förmiddag. Jag som längtat så till idag! Men men, det blir lika magiskt att gå dit på fredag, även om det är några dagars väntan innan vi är där.

Vecka 18

Oj, där ser man, en hel vecka har flugit fram och visst är det så att tiden går rätt fort ändå mitt i den här lååååånga väntan och maniska dag-räknandet. :-)

Nu är vi mitt i vecka 18 och på tisdag är det dags för det "stora" ultraljudet. Stort är verkligen rätt ord - ska bli helt magiskt att få se det lilla livet igen! Till dess, håll tillgodo med veckans magbild! (vecka 17+0)

Det är ju lite svårt att jämföra magbilderna från vecka till vecka när jag alltid lyckas ha olika kläder på mig och dessutom hålla armarna på olika sätt... Men jag kan rapportera från den rörliga världen (inte bilder alltså) att det känns att magen blivit större de senaste veckorna, nu är det en "bula" hela tiden, inte bara när jag precis ätit eller är jättekissnödig. Då är det förresten en stoooor bula numera. :-)

Magbild vecka 17

Den här gången missade vi att ta en bild i torsdags (16+0) men här kommer en magbild från igår, dvs vecka 16+3.


Och så här står det om vecka 17 på vårdguiden.se:

Vikten har fördubblats de senaste två veckorna. Barnet har koncentrerat sig på att organen ska växa och utvecklas och har hittills varit ganska smal. Nu börjar den samla på sig fett. Fettet behövs för att kunna hålla värmen när barnet kommer ut, men också för att skydda de inre organen. Vikt 170 gram.

Ja om vikten fördubblats kanske det inte är så konstigt om jag är lite trött! :-)

Hurra för järntabletter!

Jag vet inte om järntabletterna som jag började äta i tisdags redan har börjat verka, eller om det bara är en inbillning för att jag tror att det kan vara så, men jag tycker nog att jag inte är lika trött idag som jag gått omkring och varit senaste veckan! Så skönt! Det kan ju oxå ha att göra med att jag tog ordentlig sovmorgon igår och har jobbat lite kortare dagar... Men hoppas det är järntabletterna, för då har jag ju lyckats bättra på järnvärdet lite och slipper kanske blyhjälmen framöver!

Idag går vi in i vecka 17 och nu är det bara drygt en vecka kvar till stora ultraljudet. Tiden går nog ganska fort ändå. Ska bli så roligt att få se lilla buff igen, se att h*n växt till sig sedan sist och kanske få veta vilket kön det är! Vi har väl inte helt bestämt oss om vi vill veta, men nog vore det liiiiite roligt att få fråga om läkaren kan se vad det är! :-)

En trött helg

Störtskurar och hagel igår byttes ut mot solsken och en underbar höstdag idag, härligt! Har varit på en lång promenad på ön tillsammans med vovven (som vi har till låns den här helgen) och sedan fixat lite här hemma. Men får inte så mycket gjort, jag har känt mig ganska trött sedan vi kom hem från semestern, vet inte om det är pga att vi legat vid poolen en vecka och vant oss vid det, eller om det är horomoner som spökar. Det sägs ju även att järnvärdet brukar gå ner när man är kring halvvägs, så det kan kanske vara klokt att snart börja knapra järntabletter.

Magen har varit lugn ett tag nu, jag längtar sååå tills jag kan känna de första sparkarna! Nu känner jag lite "fladder" ibland men inget som är jättetydligt så det kan lika gärna vara tarmarna.

Magbild vecka 16

Här är magbild från imorse, vecka 15+0. Inte undra på att det är svårt att hålla in den här bulan! :-)

Rapport från semestern

Nu är vi hemma igen efter en veckas sol och bad på Gran Canaria. Vi bodde på ett fint hotell i den lilla lugna byn San Augustin, och tillsammans med ett gäng pensionärer åt vi god frukostbuffé varje morgon, låg platt vid poolen ett par timmar och köpte svalkande drinkar i poolbaren. När vi inte läste böcker eller bara klappade magen tog vi promenader (om än långsamma och med många vätskepauser) simmade, shoppade och mådde allmänt bra. Vädret var kanon, med 25-30 grader varmt, mycket sol, lite moln och några dagar med rejäl vind. Moln och vind var räddare i nöden när vi gav oss ut på promenader längs stranden!

Soluppgång över havet (utsikt från vår balkong).

På promenad längs stranden.

Kaffepaus i eftermiddagssolen

Magen putar allt mer och just nu känner jag mig lagom semester-pluffsig... Men som någon sa: "det är ok - du är gravid" :-) Och det stämmer ju, men jag ska nog ändå ge mig av på en frisk och skön långpromenad i den svenska skogsluften!

Förresten, magen har fått arbetsnamnet Buff! Svårt att säga exakt hur det blev så men det hade något med mina utrop när jag var mätt att göra ("uff") blandat med att jag känner "pirr" i magen som kanske snart blir en riktiga "buffar" (sparkar). Vi får väl se om namnet följer med, känns som om vi är ganska bra på att hitta nya namn för underverket just nu. :-)

Magbild vecka 14

Nu har vi börjat med de obligatoriska magbilderna, och här kommer det som är taget i vecka 13+0, dvs första dagen i fjortonde veckan.


Gah! Hur ska det här sluta? ;-)

Jag börjar känna mig piggare nu, och även om jag gärna vilar eller sover lite mitt på dagen så är det inte längre "oundviklig krasch" utan mer för att det är skönt. Jag känner inte av något direkt illamående utan äter det mesta, försöker undvika alltför mycket socker även om det ofta är det jag blir jättesugen på (surprise!). Magen är lite upp och ner, känns inte riktigt som att tarmarna har accepterat att de ska flytta på sig... men det lugnar sig kanske så småningom.

Det känns helkonstigt att berätta för folk, tex på jobbet, för det känns fortfarande som om det är en hemlighet. Antagligen för att man har ansträngt sig så mycket för att inte behöva prata om det, så nu när det är "tillåtet" känner jag att det inte gör något om jag väntar ett tag till. Men vart eftersom magen blir tydligare kommer nog folk våga fråga, och då svarar jag gärna! :-)

Glädjebesked

I tisdags var vi på ultraljud, den här gången gjorde de ett "vanligt" på magen och det var nervösa sekunder från att gelén spreds ut (ihhh, kallt!) tills att läkaren sa att hon såg ett hjärta som slog. Men som tur var fattade hon att vi var nervösa så det var det första hon sa. Puh!

Jisses vilken lättnad! Mängder av nervositet och oro släppte och gav istället plats för lycka och glädjetårar. Vi såg en fantastisk liten krabat på drygt 6 cm mellan huvud och rumpa, armar och ben sprattlade och vi fick till och med se en liten inzoomad hand! Sååå fin!



Läkaren mätte miraklet och beräknade graviditetslängden till 12+5, dvs några dagar mer än vi trodde. Det betyder att beräknad förlossning blir 3 april 2008.

Vi gick ut från rummet med stora leenden på läpparna, de gav inte med sig på hela dagen och det är fortfarande väldigt lätt att bli så där fånigt glad helt plötsligt. WOW - nu kan vi våga vara gravida!

På två ben

Två olika krafter drar i mig och jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Det vi var med om i början av året innebär förstås att jag är nervös att något liknande ska hända igen. Livrädd. Men jag tycker mig samtidigt kunna känna ett större lugn, jag inser att vi inte kan göra mer än att ta hand om mig och magen och tro på det bästa, att det inte finns någon anledning att försöka känna efter så mycket. Det första får mig att grubbla, det andra får mig att nästan glömma bort att jag är gravid.

Jag vill inget hellre än att få svart på vitt hur knyttet mår. Jag skulle gärna göra ett ultraljud i veckan om jag fick! Men jag har hört många som får tjata även för att boka ett privat besök (som de betalar själva) för att mottagningarna inte gärna gör ultraljud "i onödan". Så jag är glad att jag träffat en vettig läkare på barnmorskemottagningen och att jag fick en remiss till ultraljud i vecka 13. Det känns som bra timing eftersom det blir en vecka efter att vår förra graviditet tog slut (var antagligen i vecka 12, inte i vecka 13 som den bm vi hade då räknade med, hon tog inte hänsyn till min långa menscykel). Det känns skönt om vi kan gå över den tiden och sedan ganska snart få se att det ser ut som det ska. Håller alla mina tummar och tår för att det ska vara så!

I och med att känslorna går lite fram och tillbaka skriver jag ganska sporadiskt på denna blogg just nu. Men så snart jag står på lite stadigare ben så blir det säkert tätare inlägg!

Vecka 9

När jag nu vaknat upp efter några första nervösa och spattiga veckor inser jag att tiden gått ganska fort och att vi redan har gått in i vecka 9! Så här står det om vecka nio på niomanader.se:

Medan menstuationen uteblir utvecklar embryots ansikte mer och mer mänskliga anletsdrag samtidigt som bålen förlängs och och blir rakare. Den embryotiska svansen, en rest från djurlivet, förkortas och försvinner. Fostret reagerar på beröring och känseln utvecklas.

På Aftonbladets grafiksida (se länk här till höger) finns en fin bild på hur fostret ser ut i vecka 9.

Det starkaste symptomet jag har är att jag är helt ofattbart trött! Sömning hela dagen, sitter och gäspar på kontoret och klipper med ögonen på mötena... Sover gärna en timme eller mer innan middagen och är ändå helt redo att gå och lägga mig vid halv nio. Somnar stenhårt på bussen (åkte t o m för långt på väg hem en dag) och tänker hela tiden "om jag bara får sova nu så orkar jag nog tänka klart sen". I övrigt är min mage väldigt svullen, orolig och känslig. Lukter är ovanligt starka och det är helt omöjligt att stå ut om något luktar äckligt. Humöret är väl det vanliga - upp som en sol och ner som en pannkaka... ;-)

Ett stort litet hjärta!

Tänk vad STORT det kan vara med ett så litet hjärta. Helt galet fantastiskt. Magiskt underbart. Det känns verkligen som ett viktigt steg på vägen, att få se att fostret växt sedan förra veckan och att läkaren kunde se ett litet hjärta som pickade. Undersökningen gick jättebra och en stor sten lättade från mitt oroliga bröst när hon sa att allt såg bra ut. Wow!

Efter vul åkte vi direkt till inskrivningen och träffade en urhärlig barnmorska. Kul att sitta och prata igenom saker och ting, inget jättenytt kanske men just nu kan jag ta in hur mycket information som helt utan att det blir tråkigt. :-) Hon tog alla prover också och de hon kunde läsa av direkt såg bra ut.

Ikväll blir det nog gravid-tidningar som kvällslektyr. *njuter*

Inga klara besked

Var hos läkaren idag. Tyvärr kunde hon inte få en tydlig bild av fostret, antagligen för att det var för litet, och därför kunde hon inte ge något klart besked. Men annars såg det bra ut, hon såg hinnsäcken och "nåt" i den. Så vi ska tillbaka om en vecka och titta på nytt. Gah! Ytterligare en veckas väntan, och ytterligare en nervös tid innan vi får veta. Räkna med att det är lite tyst här ett tag...

Håller andan...

Hjälp. Gulp. Iiiiiiiihhh!

Imorgon ska jag till en privat läkare för att göra ett första VUL. Åh, jag hoppas sååå att vi ska få se ett litet tickande hjärta. Det känns så. Det känns som om det kommer gå vägen denna gång. Men uj vad nervöst att gå dit. Skönt förstås, men nervöst.

Det är nog pga detta som jag varit lite tyst här på bloggen den senaste tiden. Det är som att jag inte kan prata eller skriva så mycket om det innan vi har fått ett första besked. Jag håller andan lite till och hoppas få ta en stor nypa frisk och tickande luft imorgon!

Mot bättre form

Den senaste tiden har det verkligen inte blivit någon vidare träning. Även innan plusset kände jag mig trött och orkeslös, och om jag försökte springa så sa kroppen ifrån. Lika bra att ta det lite lugnt förstås, och det har jag gjort. Men det resulterar i att jag känner mig i såååå dålig form. Jag mår så himla mycket bättre när jag tränar regelbundet! Jag försöker fundera ut träningsformer som kan passa, och har tänkt på att kanske prova simning. Inte för att jag längtar efter att dra på mig baddräkten precis, men det verkar vara en schysst motionsform, inte så slitsam för kroppen. Jag kommer aldrig klara att springa "lite lagom", det är alldeles för deprimerande att hela tiden känna att man inte är i den form man brukar. "Problemet" med simning är att hitta ett bra ställe, finns inget så där precis utanför dörren direkt... Har även tänkt på cykel, både ute och i sal, och ska nog börja med det nästa vecka. Då ska jag även träffa min pt igen efter sommaruppehållet, och han kommer nog få veta "planen" så att han kan hjälpa mig att fixa ett mjukis-styrka-program.

Promenader i all ära, men jag behöver lite flås och styrka också! :-)

Nu börjar det

Jag har fortfarande inte greppat det, att vi börjat resan på nytt och har ett alldeles färskt litet knytt att längta efter. Tänk, i april är vi föräldrar om allt går som det är tänkt!

Man vet ju inte exakt så här i början, men jag tror vi går in i vecka 5 nu. Känns både skönt och skrämmande att börja räkna dagar igen. Att vänja sig vid att vara hemlig. Att se fram emot att få berätta. Att lusläsa tidningar och internet om hur stort knyttet är just nu. Att klappa lite på sin svullna ballong-mage. Att vrida sig som en mask när något luktar illa/starkt/konstigt. Att inte vara sugen på kaffe. Att sova konstigt om nätterna och drömma tokiga drömmar.

Kan ju inte låta bli att jämföra med hur det kändes förra gången, och jag tycker mig ha fått flera av symptomen jag hade då, men tidigare!

Stor dag idag!

Tänk, jag trodde man skulle vara mer världsvan andra gången, men icke då...



WOW vi fick ett PLUS imorse! Helt yr av lycka! Tårarna rinner nerför kinderna och jag kan knappt andas. Det funkade! Igen! Helt magiskt!

Distans

Jag trodde inte att jag nånsin skulle få distans till alltihop. Vart jag än tittade var det barnvagnar och småbarn. Inte skrikande, jobbiga småbarn, utan gosiga, mysiga småbarn - såna där som vi ska ha...
Andra saker att fokusera på - vi flyttar till hus om några veckor (trots allt), och S:s faster har fått en liten dotter. Vi var nog lite osäkra på hur det skulle kännas att träffa en så liten, så tätt (nåja, en dryg månad) efter vad vi upplevt. Men det var tack och lov ingen fara, tvärt om.

Saknaden är dock tung fortfarande. S har ett litet gosedjur som vi skaffade som lite substitut att gråta över. Såg den häromdan och blev alldeles gråtfärdig igen. Inte av sorg egentligen - men i saknad över det som aldrig blev.

Nya tag följer nog inom kort - sent omsider har S kommit igång med sin månadscykel igen, inte långt kvar till nästa ägglossning... :-o

Svåra tider

Nu har det gått en vecka sedan vi fick beskedet. Det har varit hemskt. Stundvis är det fullt av tårar och allt känns meningslöst. Ibland tänker man positivt och fokuserar på att vi kunde bli gravida, att vi kan försöka igen, att vi kommer få en bebis så småningom... men det är svårt att vara så objektiv. För det mesta är det bara tomt. Svårt att tänka överhuvudtaget. Men så helt plötsligt kommer jag på mig själv att tänka nästan som vanligt, och så strax efter så kommer insikten ikapp. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att bearbeta detta, men vi har härligt stöd omkring oss och det går att hitta ork, styrka och mod att ta ett steg i taget.

Tack för alla fina ord, blommor och tankar!

Total tomhet

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Det värsta tänkbara har hänt och jag saknar ord för att beskriva det. Men jag vill gärna försöka...

I torsdags fick jag molande mensvärk och en mörk flytning (tänker "det kan hända, kan vara en liten blödning som hände för ett tag sedan och nu kommer ut, behöver inte vara någon fara"). Och mensvärkliknande känslor kan man ju ha, det hade jag ju även haft tidigare. Värk och flytningar fortatte under kvällen och oron växte för varje minut. Mirakulöst nog lyckades jag somna så småningom men sov oroligt. Klockan fem på fredagsmorgonen vaknade jag och gick upp. Fortfarande mörka flytningar men inget blod. Ringde till vårduplysningen och de bekräftade mina tankar. Om det är levrat blod är det ingen ny blödning, och det är "bättre" än färskt blod. Lång väntan under morgonen för att sedan ringa barnmorske-mottagningen när de öppnade, vi hade tur och fick en tid för ultraljud senare samma morgon.

Jag skulle varit ledig och träffat en kompis redan till frukost, så vi åkte dit både P och jag och tod en fika i väntan på ultraljudet. Precis innan vi åkte gick jag på toaletten och då hade det övergått i rött blod... Känslorna svallade i bilen på väg in till stan. Hoppet fanns men samtidigt vågade man inte hoppas. På fiket kände jag hur det blödde mer och mer och snart gick vi upp till mottagningen för att vänta där istället. Väntetiden var inte lång men den längsta i mitt liv.

Vi fick träffa en läkare och ganska snabbt blev det dags för undersökningen. Jag såg det direkt - men ändå var beskedet var en resa till bottenlöst hål. Går inte att förklara, jag har fortfarande inte förstått det själv. I hinnsäcken ("13-veckor-stor") fanns fostervatten men inget foster. En stor tom cirkel var allt som sågs på skärmen. Det jag burit på, det vi klappat, pratat med och kännt en stor kärlek och längtan till, fanns inte. Fostret har troligtvis dött redan efter några få veckor och sedan lösts upp i vattnet. Min kropp var dock fortfarande gravid, hormonerna fortsatte öka och magen hade hunnit växa. Vi tog första magbilden dagen innan beskedet... kanske lägger upp den senare om jag orkar.

Här är vår första och sista magbild (för denna gång).

Fredagen försvann i en dimma. Känns som om det var längesen, men samtidigt som det inte ens har hänt. Vi åkte hemåt men insåg ganska snart att vi behövde komma bort, så vi packade väskorna och åkte till mina föräldrar. Stannade hela helgen och har tänkt, inte tänkt, pratat och gråtit om vartannat.

Finns mycket att vara ledsen för nu och det är svårt att få plats med andra känslor. Men två saker ser vi som en liten tröst i allt detta. 1) Vi blev gravida, det stora magiska undret fungerade, vi fungerade och vi vill så klart försöka igen. 2) Det var inte en 13 veckor gammal liten människa som dog, vi sörjer det som inte fanns men inte någon som dog. Det känns som om sorgen, om möjligt, skulle vara svårare om vi sett ett foster på ultraljudet. Och sedan fått beskedet om att det inte levde. Sett vår lilla bebis för första gången, när det redan var för sent.

Nu väntar en tuff vecka. Vi är numera smärtsamt medvetna om att ett missfall inte händer vid en speciell tidpunkt, det tar tid. Just nu försöker jag bearbeta sorgen, tänka om alla planer för året, hitta nytt mod - och samtidigt är allt det jag burit på på väg ut ur min kropp. Jag känner fortfarande min lilla gravidmage och kommer på mig själv att klappa den som jag gjort de senaste veckorna. Emellanåt är smärtan fruktansvärd, det kommer i kramper och ibland med bara två minuters mellanrum. Vet inte hur länge det kommer pågå, men på torsdag har vi tid för skrapning, så efter det ska det nog lugna ner sig. Det känns som en evighet dit.

Jag vet inte hur jag ska kunna berarbeta detta, men jag försöker intala mig själv att vi kommer fixa det. Vi har stort stöd i varandra och runt omkring oss. En klok röst någonstans försöker viska att sorgen kommer ebba ut. Känns långt borta när man sitter här med tårarna rinnande, men jag längtar till dess och jag längtar tills vi kan börja skriva om en ny graviditet. Och jag längtar tills ett litet knytt väljer att stanna kvar hos oss.

Vi vet inte hur vi ska göra med denna blog, men så länge får den ligga kvar. Vi kanske skriver snart, kanske senare, kanske inte alls. Kram så länge och ta hand om varandra.

Världens bästa

Jag har verkligen världens bästa man. På riktigt! Igår var bara ett av många tillfällen jag får min teori återigen bevisad för mig. Blev tillsagd att vara klar klockan 14 och gå ut från jobbet så skulle jag bli hämtad där. Kul med överraskningar, men lite pirrigt också förstås!

Bilen åkte mot Hasseludden Yasuragi. Fantastiskt ställe där man bara behöver gå in genom dörren för att komma ner i varv. Vi har spenderat ett härligt dygn där och det är verkligen en energisamlare! Mysiga bad, varma källor, sköna badrockar, god mat och massor av lugn ro... Jag fick även två behandlingar, en "Harmoni för mammor" och en "Handharmoni". Mmmmmmmmys!

Tack finaste för att du är så omtänksam och fin och BÄST helt enkelt!

Ut ur garderoben

...eller vad man ska säga. Dags att berätta även för mina föräldrar. Pappa, som för tillfället är i Det Stora Landet i väster med sin sambo, fick ett kort idag. Vi tyckte det var lite roligare än bara ett samtal. Han ringde upp här på kvällen, det känns jättekul att få dela med sig! Ska bli kul att få prata lite närmare med honom sen om att bli pappa, när han kommer hem i April.

Ska berätta för "bonusmamma" nu på torsdag, och sen "riktiga" mamma till helgen också. Sen är vi helt ute ur garderoben med den närmsta släkten i alla fall :-)

Inte lika hemlig

Idag har jag berättat för mina chefer på jobbet, oooooh det är fortfarande riktigt stort varje gång man berättar! Nervöst, pirrigt och väldigt roligt. Det kändes jättebra att berätta för dem, så vet jag att de får veta det av mig. Nu när det är klart är det väl ingen hemlighet på jobbet längre, men jag tänker nog inte prata mer om det förrän jag kommer tillbaka från den kurs jag ska på nästa vecka. Så lite hemlig är jag allt fortfarande. :-)

Helgen var jättebra, jag får fortfarande inte sova ordentligt men med en tupplur under eftermiddagen hålls tröttheten under kontroll. Igår var vi ute hos mina föräldrar, gick promenader i solskenet och tittade på ett hus på Kullön. Fint men inte rätt läge, lite intryckt och mer lägenhetskänsla än huskänsla. Nästa vecka visar de två hus till i samma område, och vi ska nog titta på de också!

Vårkänslor

Värderingen gick jättebra, vi fick många positiva kommentarer från mäklaren och hon värderade lägenheten väldigt högt. Känns fantastiskt bra inför ett ev köp av villa eller tomt! Imorgon ska vi titta på ett hus på Kullön i Vaxholm.

Solen skiner ute och det känns verkligen att våren är på väg! Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt bra timing, här har man gått och kurat och varit hemlig medan vintern rasar utanför fönstret, och nu när solen och våren kommer kan vi räta på ryggen och få dela med oss av vår magiska hemlighet! Magiskt är verkligen ett passande ord, jag tittade i Lennart Nilssons fotobok igår och de bilder man ser där gör allting ännu mer fantastiskt. Inte för att man förstår hur det går till, men tänk att det funkar! Så coolt.

Drömmar

Är hemma idag efter ha haft det tufft sedan jag började jobba lite mer, spänningshuvudvärk, sömnsvårigheter, utmattning och andra tråkigheter har överlappat varandra. På nätterna sover jag ytligt och drömmer de mest konstiga drömmar. Om personer jag inte träffat på tio år, om platser jag knappt minns och om saker jag (vad jag vet) aldrig upplevt. Detta gör att jag vaknar förvirrad snarare än utvilad... Tillslut inser även jag att det behövs mer vila för att orka i längden och nu är jag hemma både torsdag och fredag denna vecka. Jag håller tummarna för att det räcker. Nästa vecka ska jag ju berätta på jobbet, så då måste jag ju vara där... ;-)

Ikväll kommer en mäklare för att värdera vår lägenhet. Ett steg på vägen till att köpa nytt, men vi har fortfarande ingen brådska. Självklart tänker man ju på att det vore mysigt med mer yta, ett barnrum tex, och en liten plätt utanför dörren där man kan påta lite och ta en kaffe. Men så länge vi vet att det kommer har vi som sagt ingen brådska dit. Men att drömma, fantisera och fundera kring det är riktigt mysigt. Till skillnad från de nattliga drömmarna ger dagdrömmarna massor av ny och positiv energi!

Vecka 12

Idag är vi (enligt barnmorskans beräkning) i vecka 11+2, dvs i tolfte veckan! Så här står det om vecka 12 på Vårdguidens hemsida:

Nu finns det mesta på plats och fostret koncentrerar sig på att växa. Det börjar växa hår på kroppen som ska skydda huden. Naglar har vuxit ut på tår och fingrar. All näring går via moderkakan till fostret så glöm inte att tänka på vad du äter och dricker. Den kan både öppna och stänga munnen och producerar flera egna hormoner. Längd huvud till stjärt 60 mm.

Sömn och träning

Nu har helt plötsligt sömnsvårigheterna kommit tillbaka. De senaste nätterna har jag vaknat mitt i natten och sedan haft jättesvårt att somna om. Även om jag sovit en del även de sista timmarna så blir man långt ifrån lika utvilad när sömnen är ytlig, orolig och fylld av tok-konstiga drömmar... I natt slog jag rekordet och vaknade första gången halv två. :-\

Men förutom detta så mår jag fint. Tränade idag efter jobbet och det kändes riktigt bra. Det blev styrketräning, framförallt rygg och armar, och nu känner jag mig så där härligt matt i kroppen. Jag är väldigt glad att jag kan träna (och inte ligger i mörkt rum och kräks som en del gravida), framförallt för att jag gissar att jag annars skulle riskera att bli väldigt stor under graviditeten. Nu tror jag ändå att jag kommer gå upp en hel del, har enligt erfarenhet lätt att lägga på mig, men om jag iallafall kan träna kan det kanske hållas inom rimliga gränser. Plus att man klarar vikten bättre om man är stark! Många promenader blir det, och styrketräning två-tre gånger per vecka. Håller tummarna att jag kan fortsätta länge. Nu låter jag säkert så där obehagligt hurtig, men jag tillhör dem som tycker hurtig är ett positivt ord så det gör inget! ;-)

Glädjen i att berätta

Pratade med min bror idag. Han bor långt långt borta i Öster, och Skype är väldigt bra att ha i dessa lägen. Jag kan inte komma ihåg senast jag pratade 1 ½ timme i telefon. Berättade för honom, och han blev precis så glad som jag hoppades! Vi hann dock prata i en halvtimme innan jag kunde få fram orden. I sex veckor har jag velat berätta, och prata, om det stora som händer oss, helt plötsligt kunde jag knappt få fram orden.

Sen så var det desto lättare att prata om det. S har pratat lite med några nära vänner, jag har hittills inte pratat med någon. Vilken lättnad att bara få... bubbla! Precis som med S's mamma härom veckan, så verkade det sjunka in lite långsamt. Vi hann byta ämne både en och två gånger, innan vi kom tillbaka till det ("Men f-n vad roligt!").

Fest ikväll för vår vän E som fyllde jämt. Väldigt trevligt, men både S och jag är rätt trötta numera. Hem tidigt. I morgon ska vi kika på hus :-)

Lill-fredag

Eftersom jag är ledig imorgon kan jag fredags-mysa redan idag. Har precis kommit hem från jobbet och ska sjunka ner i soffan med en stor kopp te. Mmmmys!

Igår var jag på stan med C efter jobbet och hittade Lennart Nilssons bok "Ett barn blir till" på bokrean, har inte tittat så noga än men den verkar jättebra. Framförallt bilderna är hur häftiga som helst!

Det är fortfarande mycket tankar om hemighållandet som snurrar just nu. En vecka kvar på jobbet innan jag troligtvis kommer berätta. På lördag ska vi på fest och vi får se hur bra det går att vara hemliga där... Framförallt beror det nog på om jag hittar något att ha på mig. Blir till att prova igenom lite och kanske shoppa något. Har redan köpt två träningstoppar som är lite vidare, mina gamla funktionslinnen är på tok för smala för att det ska kännas bekvämt numera. Men träningen känns jättebra och jag kör två-tre styrkepass i veckan plus några konditionspass (varierar mellan snabba promenader, crosstrainer eller lätt jogging). Helst går jag långpromenader utomhus, känns dubbelt bra när man får massa frisk luft samtidigt! Hellasgården är en favorit, jag och P är där ibland på helgen och tar en långpromenad och avslutar med en fika eller lunch på kafét. Kan verkligen rekommenderas! www.hellasgarden.se

Vecka 11

Här kommer en text om vecka 11 från tidningen "Föräldrar & Barn - Gravid" (bilden är från Vårdguiden):

5 cm lång, ungefär som en kiwifrukt, och väger som ett vanligt brev. Barnet har nu likadan profil som ett spädbarn, hög panna, liten uppnäsa och en haka. Barnet kan rynka pannan och stänga och öppna läpparna. Ögonen är dock fortfarande stängda. Nu börjar också det som ska bli det yttre könsorganen att bildas, alltså snopp eller blygdläppar.

Känns lite konstigt att de använder ordet "barnet" redan nu... men det är klart, det är ju det vi hoppas det ska bli!

Själv mår jag fortfarande bra, inget illamående alls just nu men får lätt spänningshuvudvärk och är rejält trött på kvällarna. Båda kan förstås lika gärna ha att göra med att jag gått upp lite i arbetstid från och med förra veckan. Jag har iallafall en god aptit på mellanmål och då framförallt blodapelsiner! Mums! :-)

Snöyra

Nu är det verkligen vinter utanför fönstret, snön faller ner i snygga flingor och det knarrar under fötterna när man går. Mysigt! Så länge det är lagom kallt och snön ligger kvar utan att förvandlas till livsfarliga isbanor så får det gärna vara vinter.

För att ytterligare maxa vinterkänslan testade jag att åka turskidor hemma hos mina föräldrar igår. Mamma och jag var ute ungefär en timme och det var jättehärligt! Tänk att jag inte testat det förut. Desstutom kändes det precis lagom intensivt för att det ska funka även för knyttet. Som tur är har vi bokat en helg i fjällen i april och då blir det mer tur-åka av! :-)

Igår var vi på fest och det blev den klassiska "vi har varit sjuka och tog bilen ikväll". I och för sig har vi varit sjuka (P har haft nåt influensa-aktigt och jag upplevde mitt livs första migränanfall i torsdags...hua!) och vi tog faktiskt bilen, men det kändes ändå ganska genomskinligt... Ja ja, snart vet de om det ändå så det spelar inte så stor roll. *ti hi*

Inte många knop

P har åkt på en rejäl förkylning och jag håller tummarna att jag ska klara mig. Det är många som är sjuka runt omkring nu, hemma, vänner och på jobbet. *håller tummarna lite till*

Tills vidare är vi två ganska ynkliga varelser här hemma. Jag sover gärna på eftermidagen och gör inte många knop på kvällen, och igår fick jag sällskap av P. Som krydda på moset hade vi dessutom strömavbrott, vilket gjorde det lite svårare att däcka framför tv:n... men det var mest bara mysigt. :-) Vi spelade spel och försökte läsa bok i skenet av värmeljus.

Nu är det dags att åka mot jobbet, snart har ytterligare en hemlig vecka gått!

Vecka 10

Om barnmorskans beräkningar håller är vi idag i vecka 10 (eller 9 fullgångna veckor + 2 dagar).

Så här står det om fostret (inte längre embryo!) i vecka 10 på familjeliv.se:

Nu är embryoperioden är över. Moderkakan gör sig redo att ta över näringstillförseln. Det tar dock ett par veckor för moderkakan att mogna innan den kan överta gulkroppens funktion. Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka.

Bilden är från Vårdguiden.

Mera dokumentär

Idag sändes andra delen i dokumentären om livet innan födseln, och jag satt som klistrad (men med händerna framför ögonen ibland). Fascinerande att få se både animerade bilder och 3D-ultraljud, och att få veta ännu mer om alla mirakel som sker under fostrets utveckling.

Efter dokumentären var det (precis som förra veckan) "Baby Boom" och det var lika bra att sitta kvar framför det också. Idag var det dessutom fokus på graviditet och förlossning - vilken jackpot! :-)

Har förresten hittat en ny favorit idag, frusen ananas i bitar, hur gott som helst att äta direkt ur frysen. Som frukt och glass på en gång!

Kompismage

Jag har börjat vänja mig med min svullna gasmage nu, rätt mysigt att ligga i soffan och klappa den och låtsas att det är lilla knytt som är så stor. Dessutom hjälper klapparna (och varmvattenflaskan) till att lugna ner magen lite. Ett jäkla spring på toaletten är det just nu...

Enda kruxet med en allt mer svullen gasmage är att det kanske blir svårare att inte berätta nåt på jobbet nu... Får prova igenom garderoben och se vad som fortfarande funkar. På morgonen är det oftast inte så farligt, men det gäller att ha eftermiddagsmagen med i beräkningen. Kavajer funkar nog bra, och en del stickade koftor. Hmm jag kanske måste gå ut och shoppa något mer att ha på mig? Attans kattans vilken otur... ;-)

Vecka 9

Eftersom barnmorskan flyttade fram oss en vecka får jag förmånen att redan nu skriva om vecka 9. :-)

Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu. Längd huvud till stjärt 27 mm.

Jag mår fortfarande helt ok. Framåt eftermiddag/kväll brukar jag känna mig lite groggy och ha svårare att äta. Men inget akut illamående eller andra besvärligheter. Magen är svullen, går från inte så farligt på morgonen till luftballong på kvällen, och brösten spänner rejält. Vissa nätter har jag fortfarande svårt att sova, men det är betydligt bättre än tidigare.

Nu vet mina närmaste vänner om det, men det är långt ifrån "öppet". Vi avvaktar nog lite till, men om rätt tillfälle kommer berättar vi säkert för de (familj/släkt/vänner) vi träffar. Skönt att få prata med F idag, hon har själv fått barn nyligen och det fnns mycket man kan surra om. Mysigt!

Nu är vi inskrivna!

Idag var det alltså dags för inskrivning på barnmorskemottagningen. Vi åkte in till stan vid halv nio och satte oss på Cookbook café och åt frukost. De har en supersmarrig frukostmeny som verkligen rekommenderas!

Medan frukostmackan slank ner så började jag bli mer och mer nervös, eller pirrig kanske man ska säga. Vi promenerade till mottagningen och när vi kom dit fick vi komma in till vår barnmorska Maude nästan på en gång.

Under den knappa timmen som besöket tog fick vi massa information om planerade träffar med barnmorskan, föräldragrupper, fosterdiagnostik, kostråd och annat som är viktigt att veta om. Vi fick en hel mapp med broschyrer och faktablad som vi kan tumma vidare på hemma. Maude ställde en del frågor om vår arbetssituation, ev ärftliga sjukdomar, om jag äter mediciner etc och hon tog även tre rör med blod för att kontrollera min blodgrupp (negativ eller inte), att jag inte har vissa sjukdomar (Röda hund, HIV, Syfilis, mfl) och även göra ett extra test för att mäta min sköldkörtelaktivitet (eftersom min mamma har nedsatt sköldkörtelfunktion).

Maude räknade på sin "snurra" och kom fram till att jag nog var i vecka 9, med 8 fulla veckor + 4 dagar. Detta innebär att beräknat födelsedatum är 21 september, ca en vecka tidigare än vi trott! Det är inte en helt säker uträkning, men mer exakt än så går inte att få förrän man gör en ultraljudundersökning i vecka 17. Hmm, det känns nästan lite för lätt att få hoppa fram en vecka bara så där. ;-)

Det var nog så gott som allt vad vi pratade om. Puh! Nog var man lite matt när besöket var över, men det kändes jättekul att bli inskriven och att få lite mer information om vad som väntar.

Inför första BM-besöket

Imorgon är det dags att gå till barnmorskemottagningen för första gången, det ska bli jättespännande! Att få skriva in sig där gör också att graviditeten känns mer "på riktigt". Efter att ha surfat runt lite valde vi Barnmorskorna på Östermalm, mycket eftersom de hör ihop med BB Stockholm (som jag bara hört gott om). Vår barnmorska heter Maud, och det känns som ett tryggt barnmorskenamn. :-)

Saker jag inte ska glömma att fråga imorgon:
- Kosttillskott: bör jag äta järntabletter eller multivitaminisar? Kan jag fortsätta med omega3-kapslarna som jag trivs med att äta?
- Träning: jag vet att man ska träna "som det känns bra" men tänkte ändå fråga om det är några speciella övningar man ska undvika.
- Ekonomi: Påverkar min nuvarande deltidssjukskrivning min kommande föräldrapeng?
- ...och säkert nåt mer som jag redan glömt. ;-)

Sen är jag ju självklart nykiken på kommande planering, hur ofta vi kommer träffa barnmorskan, när ev andra undersökningar görs, osv.

Oooh det ska bli så roligt att gå dit! För att ladda kommer P och jag ta sovmorgon och äta mysig frukost på stan innan.

Tokiga TV-bilder

Tv4 sände "Före födseln" idag, del 1/2. Dokumentär om livets början, med helt otroliga bilder. Denna vecka om vecka 1-18 (räknat från befruktning). Den s.k. 4D-grafiken var helt otrolig... Nästa del går nästa måndag kl 20, ska bli kul att se. Sen så blev det en halvtimmes babyboom på TV4+, det var liksom en sån dag idag. Av nån anledning blir det fler och fler såna dagar nu ;-)

S:s mamma nämnde att mannen i graviditeten brukar inte bara bli "skengravid", utan brukar börja "bygga bo": Bygga till, om, nytt etc. Vi har inte så mycket att bygga på, men nog är jag flyttsugen! Har precis spenderat >3 timmar på Hemnet... Klar överdosvarning på fula hus. Men ett och annat fint också, man vet aldrig...

Dags att sova. Tre dar och åtta timmar kvar till första MVC-besöket :-D

Vecka 8

Så här går det för lilla knytt (text och bild från Vårdguidens webplats):

Embryot är ungefär lika stort som ett krusbär. Nu ser man tår och fingrar tydligare. Hjärtkonstruktionen är utvecklad. I ansiktet kan man se överläppen, nästippen och ögonlocken. Bröstkorgen växer och sträcker ut embryot. Man kan redan nu mäta viss aktivitet i hjärnan.

Armbågarna och knälederna utvecklas och armarna blir längre.

Längd huvud till stjärt 19 mm.

Tänka sig, ett litet krusbär som har en fungerande hjärna och ett hjärta som slår. Magiskt! Ja, helt klart magiskt.

Informationsläcka

I förrgår var jag hos min nära vän L och det kändes bra att berätta för henne. Skönt att få prata om det, och att inte behöva vara hemlig. Litar helt och fullt på henne och hennes sambo G, så den läckan känns vattentät. Bra övning också inför vad som väntade...

Igår var nämligen dags för en tur till mina föräldrar. Vi hade bestämt oss för att berätta. Oooh det var pirrigt! Men roligt förstås. Glada miner och massa prat om graviditetsminnen. Under dagen utbrast min mamma "Ha!" lite då och då, och det verkade som om insikten kom till henne lite stötvis. :-)

Än är det fortfarande tidigt och det är ingen brådska att berätta, men glada nyheter delar man ju gärna och så småningom kommer förstås alla omkring oss få veta.

Blomblad

Berätta... inte berätta... berätta... inte berätta... Det känns som om jag plockar av bladen på en blomma ett och ett för att försöka komma fram till vad som är det rätta. Det känns ju inget kul att undanhålla nyheten för de närmaste, men samtidigt så vet man ju att de kommer förstå när de väl får reda på det. På ett sätt kan jag känna att det är enklare att det är hemligt för alla, än att berätta för familj och vänner, men fortsätta hålla det hemligt på jobbet.

Samtidigt vill man såklart inget hellre än att berätta så att man kan få prata om det, höra andras graviditetshistorier och få svar på frågor som dyker upp. Än så länge är det något att se fram emot. Vi får se hur länge vi kan hålla oss. :-)

Fjärilar i magen

Igår var jag på återbesök på Danderyds sjukhus för att ta ett cellprov. Bakgrunden är att jag gjorde en laseroperation i februari 2005 för att ta bort tecken på cellförändringar, och sedan dess har jag gått på regelbundna kontroller. Allt har varit ok, tack och lov.

Det jag tänkte komma till angående detta besök var hur stort det var att få säga "jag är gravid". Jag kände rysningar i djupaste maggropen bara av att uttala orden. Det är trots allt inte så många som vet än (förutom P är det bara min terapeut och läkaren på danderyd) och varje situation där jag berättar är sååååå stooooor. *sträcker ut armarna så brett jag kan*

Läkaren var kanonbra och min oro om att det skulle göra ont eller vara obehagligt (magen är trots allt ganska öm) var helt obefogad.

Vi funderar på om vi inte ska berätta för mina föräldrar i helgen. Tihi, där kan man snacka om fjärilar i magen. Och nästa vecka behöver jag nog berätta för min PT, känns i och för sig fortfarande bra att träna som innan, men vissa övningar bör kanske justeras.

Ooooh det känns så magiskt, tänk att vi får vara med om detta!

Vecka 7

Tänka sig, veckorna går trots allt och nu är vi inne i vecka 7. Så här står det om vad som händer denna vecka (från minbebis.com):

Nu går det undan. I den här veckan växer din bebis ungefär en millimeter om dagen från att vara 4-5 millimeter lång. Armarna sticker redan fram, hjärtat slår, hjärnan börjar dela sig i två hjärnhalvor och ögon och näsa håller på att bildas nu. Din bebis kan nu börja utföra flera reflex rörelser såsom att vrida sig och höja samt sänka armen.

Någon annanstans läste jag att det bildas 100 000 nerveller i minuten, snacka om snabb tillväxt. :-)

Luktmonstret

Fiskbullar är ett big no-no numera, iallafall hemma hos oss. P hade ätit det till middag igår när jag var ute och så fort jag kom in genom dörren (ett antal timmar senare) slog luktmonstret emot mig. Herre jösses, har fiskbullar alltid luktat så där äckligt? Jag har (peppar peppar...) klarat mig från starkt illamående och kräkningar hittills, men fiskbulls-luktmonstret var helt skoningslöst. Som tur är kunde jag med snabb vädringshjälp och en lång dusch hålla illamåendet i schack och det hela fick ett ganska stillsamt slut.

Guldgrisen

Läste i DN idag att vid nästa kinesiska nyår (17 februari) går vi in i "guldgrisens år". Enligt den kinesiska almanackan är det en väldig lyckosam period då Grisens år sammanfaller med elementet guld. Chansen till lycka och rikedom är extra hög och att föda sitt barn under detta år är väldigt eftertraktat bland blivande föräldrar, så eftertraktat att kineserna väntar sig en babyboom under året.

Detta har såklart lett till att vi numera har ytterligare ett smeknamn för magen - GULDGRISEN. Gulligt va? :-)

Läs hela artikeln här.

Tidsperspektiv

Det är helt galet vad långsamt veckorna går just nu. Inte så att dagarna är långa eller tråkiga, nej det är bara det att jag så gärna vill att det ska vara vecka 12 nu... Hur mycket vi än gläds åt vårt "lilla" miraklet redan nu, så känns det inte riktigt som att man kan våga hoppas förrän vi kommit förbi den "magiska linjen". Och att då få dela glädjen med de runt omkring oss gör det förstås bara ännu bättre. Men jag gissar att tiden innan dess också har en mening, att det är meningen att man ska få tid att vänta, tänka, grubbla, hoppas (om man vågar) och kanske framförallt läääängta tills man står på lite stadigare mark.

Vecka 6

Det känns som om det kommer bli en bra dag idag, sov relativt bra i natt och har fått mysig frukost som start. Humörsvängningar? Inte jag inte! ;-)

Nu är vi inne i vecka sex. Då växer lilla knytt så det knakar, ca 1 mm om dagen har jag läst någonstans. Organen börjar bildas, lever och lungor till exempel. Och hjärtat börjar slå (med en kammare) - hur coolt som helst!

Saxat från graviditetsuträknaren på niomanader.se:

Du har gått 5 fullgångna veckor
Men du är i 6:e veckan
Du är i 2:a lunarmånaden av 10
Du är i 2:a graviditetsmånaden av 9
Du har gått 36 dagar av 280
Och har ca 244 dagar kvar till förlossningsdagen
Förlossningsdag ca 2007-09-30 (+/- 2 veckor)

Tvåhundrafyrtiofyra dagar kvar... Känns lååångt. Men samtidigt bra, då kanske man har en sportslig chans att hinna förbereda sig. Första delmålet blir förstås att berätta för familj och vänner. Ska bli otroligt kul, men det är också lite mysigt att ha en hemlighet, bara P och jag.

Tvära kast

Humörsvängningar. Från superbra till rena helvetet på någon sekund eller två bara. Jobbigt att drabbas indirekt av dem - hur jobbigt måste det då inte vara att uppleva dem i första hand?

Mysig helg annars. Skönt att finnas till hands på heltid, så att säga.
...hur överbeskyddande kommer inte jag bli om det är så här i vecka 6?

Uppe med tuppen

De senaste nätterna har jag haft svårt att sova ordentligt. Somnar ofta som vanligt, men vaknar mitt i natten eller framåt morgontimmarna. Efter det sover jag jätteoroligt, drömmer massor och vrider och vänder på mig. Framåt sex är jag oftast helt klarvaken och då är det lika bra att gå upp. Lägger mig i soffan, tittar på morgnnyheterna eller någon serie och försöker äta något litet. Trött, men utan att somna om. Jag har läst att man kan få sömnsvårigheter av graviditetshormonerna, och jag gissar att det är därför det blivit så. Jag hoppas bara att det går över snart, för bra sömn känns verkligen viktigt för att orka med dagarna.

Men man får å andra sidan mycket tid på mornarna, och det är ganska mysigt att vara vaken när ingen annan är det. När hela huset är tyst och det är fortfarande mörkt ute. Då smakar teet som godast. :-)

Nya matvanor

Jag har väl inte märkt av några direkta "cravings" än, men vissa saker är lite annorlunda. Tokigt, och ganska spännande. :-)

Till exempel är jag inte ett dugg sugen på kaffe. Från att ha planerat in kaffepauserna och gärna druckit 1-3 koppar (helst cappucino eller latte) om dagen, tycker jag inte ens att det ser gott ut längre. Jag testade en kopp i tisdags, men det smakade mest som konstigt te. Kände ingen som helst kaffe-känsla. Hur kan man tappa den bara så där? Inte för att jag har något emot det men ändå. Istället dricker jag stora mängder örtte, alla möjliga sorter men helst något med mint i.

En annan sak som är annorlunda är att när jag blir hungrig så känns det inte alls som tidigare. Nu är det ett kraftigare sug i magen, nästan knipande känsla, och det går hiskeligt fort från "hmmm snart kanske jag ska fundera på att äta nåt" till "mat genast!". Små mängder räcker i och för sig, lite och ofta är mina rådande ledord. Gärna varannan timme. Tur att man har massor med stöd här hemma så att kylen är full av mellanmål.

Nattliga funderingar

I förrgår gick ett par timmar av senkvällen / tidiga natten åt att surfa försäkringskassans information. Otroligt mycket väl samlad information för den som jag är ny(fiken) på allt runt och kring. Igår kväll var det gravidtidningarnas tur. Konstiga drömmar blev det :-)

Oron finns där i bakgrunden, men framför allt är det bara en osannolik glädje. Det är vår alldeles egna lilla sak som är på gång!

Fejkmage

Om man skulle ta en bild på min mage nu skulle det se ut som om jag var i 20:e veckan eller nåt. Tyvärr, tror jag nog jag måste säga, är det bara gas. Det känns som om tarmarna har svällt och slagit kullerbytta. Det spänner och bubblar. Men jag känner igen det lite grand från när man tidigare ätit för mycket eller fel mat, då magen protesterade genom att knipa och svälla upp. Det jag kan trösta mig med den här gången är att det iallafall finns ett litet knytt där innanför. :-)

Såg ett program på svt24 ikväll som handlade om genetisk forskning på embryon. De odlade flera embryon från ett par och hjälper dem sedan att "välja rätt", så att de slipper föda ett barn med en allvarlig sjukdom (t ex om de vet att de har en ärftlig sjukdom i familjen). Man fick se bilder på hur de plockar ut enskilda celler och analyserar dem. Hua, det är verligen skrämmande vad snabbt forskningen går. Det känns svårt att säga varken bu eller bä eftersom jag inte vet något om det och inte heller är i situationen själv (att vi har en svår genetisk sjukdom i familjen), men nog är det en märklig grej - att kunna välja vilka barn som ska få bli till?

Snurrigt värre

För det mesta är det ungefär som vanligt. Sen dyker det upp en tanke, utan någon som helst koppling till något annat: Jag ska bli pappa. Det känns overkligt. Att ha ansvar för ett liv - ja, ett liv helt och hållet utlämnad till oss och vår obefintliga kunskap om allt. Hur ska det gå till?

Alla pratar om barn på jobbet. Har aldrig märkt det förut. Har å andra sidan aldrig kännt ett behov av att hålla tyst i ett ämne på jobbet förut.
Hoppas ingen märker.

Tidsbokning

Det känns overkligt, att ringa till barnmorskemottagningen och boka tid. Allt som rusar runt i kroppen, som snurrar omkring en blir med ens väldigt konkret: "Jag vill boka tid för inskrivning" - mitt första besök hos barnmorskan. Hurra! 15 februari är det dags. Jag överdriver inte om jag säger att jag längtar dit.

Nu är det dags att åka till jobbet, andra hemliga dagen. :-)

Nu börjar den, VÄNTAN!

Efter en omtumlande helg där vi inte tänkt på så mycket annat än lördagens positiva besked, är det nu dags att få till en vardag i väntans tecken. Att gå till jobbet, att handla mat, att träffa vänner. Precis som vanligt, men med en hemlighet. En hemlighet som jag inget hellre vill än att få skrika ut den till hela världen, att alla ska veta att jag är gravid och att prata om det hela tiden. Men jag inser ju förstås att det är lite hormonrusning i mig just nu och om ett tag är jag nog glad om jag inte har skrikit ut det.

Men det är en utmaning. Att leva vidare "som vanligt" men samtidigt anpassa sig till vår nya situation. Vad kan jag äta? Vad ska jag äta? Vad ska jag inte äta? Hur ska jag anpassa träningen? Vad händer där inne? Hur stor är lilla knyttet nu? Många frågor och tack och lov kan man fråga internet. Surfar runt på alla möjliga sidor för att släcka min kunskapstörst, det finns otroligt många sidor om graviditet! Jag publicerar lite länktips här brevid. Mer eller mindre seriösa, men alla vinklar är intressanta så här i början.

Nu startar vecka 5 och jag har lärt mig att lilla knyttet har celldelat sig som en galning den sista tiden och är snart stor som en knappnålshuvud. Själv mår jag i stort sett som jag brukar, med bara några få "symptom": är tröttare än vanligt, har lite mensvärksliknande känningar i ljumskarna och min mage är "upprörd". Jag fryser även mer än jag tycker att jag brukar, men så har det ju blivit riktit kallt de senaste dagarna! ;-)

Ett litet +

Wow vilken grej! Tänk att ett litet plus (det är verligen litet) kan väcka så starka känslor.

Hade planerat att testa mig i lördags (20 januari), mensen borde komma någongång söndag-tisdag så lördagen kändes lagom nära, ivrig som jag var. :-)

P hade köpt ett digitalt test, något jag inte testat tidigare, och det krävdes lite påläsning för att få till det. Kissa i koppen, doppa stickan och vänta... Klockan var halv nio på lördagsmorgonen och jag klädde på mig så länge och funderade vad jag skulle göra för frukost. Skulle väcka P vid tio. Hjärtat slog lite snabbare än vanligt, det var riktigt pirrigt, och jag visste inte om jag skulle täcka över stickan eller stirra på den... Men jag behövde inte bestämma mig, redan efter ca 30 sekunder kom det ett +. Ett +!


Iiiiih! Jag sprang ut i hallen. Vände i dörren, kom på att jag kanske skule dubbelkolla att det verkligen var så det skulle se ut. Det var det. Sprang ut igen. Hoppade fram med pulsen rusande i huvudet. Slog upp sovrumsdörren, viftade med stickan och hojtade "titta titta titta"! Inte direkt den väl avvägda, sansade överraskningen som man kanske tror att man ska hitta på när man väl testat sig. Men överraskad blev P iallfall. Yrvaken, vettskrämd (jag hade tre minuter tidigare gått upp och sagt att han kunde sova kvar så fixar jag frukost om nån timme...) och med ofokuserad blick försökte han förstå vad som hänt. Och snart föll poletten ner. Det var ett +.

Tänka sig, det funkade! Vi funkade. Magiskt, eller hur?