På två ben

Två olika krafter drar i mig och jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Det vi var med om i början av året innebär förstås att jag är nervös att något liknande ska hända igen. Livrädd. Men jag tycker mig samtidigt kunna känna ett större lugn, jag inser att vi inte kan göra mer än att ta hand om mig och magen och tro på det bästa, att det inte finns någon anledning att försöka känna efter så mycket. Det första får mig att grubbla, det andra får mig att nästan glömma bort att jag är gravid.

Jag vill inget hellre än att få svart på vitt hur knyttet mår. Jag skulle gärna göra ett ultraljud i veckan om jag fick! Men jag har hört många som får tjata även för att boka ett privat besök (som de betalar själva) för att mottagningarna inte gärna gör ultraljud "i onödan". Så jag är glad att jag träffat en vettig läkare på barnmorskemottagningen och att jag fick en remiss till ultraljud i vecka 13. Det känns som bra timing eftersom det blir en vecka efter att vår förra graviditet tog slut (var antagligen i vecka 12, inte i vecka 13 som den bm vi hade då räknade med, hon tog inte hänsyn till min långa menscykel). Det känns skönt om vi kan gå över den tiden och sedan ganska snart få se att det ser ut som det ska. Håller alla mina tummar och tår för att det ska vara så!

I och med att känslorna går lite fram och tillbaka skriver jag ganska sporadiskt på denna blogg just nu. Men så snart jag står på lite stadigare ben så blir det säkert tätare inlägg!