Total tomhet

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Det värsta tänkbara har hänt och jag saknar ord för att beskriva det. Men jag vill gärna försöka...

I torsdags fick jag molande mensvärk och en mörk flytning (tänker "det kan hända, kan vara en liten blödning som hände för ett tag sedan och nu kommer ut, behöver inte vara någon fara"). Och mensvärkliknande känslor kan man ju ha, det hade jag ju även haft tidigare. Värk och flytningar fortatte under kvällen och oron växte för varje minut. Mirakulöst nog lyckades jag somna så småningom men sov oroligt. Klockan fem på fredagsmorgonen vaknade jag och gick upp. Fortfarande mörka flytningar men inget blod. Ringde till vårduplysningen och de bekräftade mina tankar. Om det är levrat blod är det ingen ny blödning, och det är "bättre" än färskt blod. Lång väntan under morgonen för att sedan ringa barnmorske-mottagningen när de öppnade, vi hade tur och fick en tid för ultraljud senare samma morgon.

Jag skulle varit ledig och träffat en kompis redan till frukost, så vi åkte dit både P och jag och tod en fika i väntan på ultraljudet. Precis innan vi åkte gick jag på toaletten och då hade det övergått i rött blod... Känslorna svallade i bilen på väg in till stan. Hoppet fanns men samtidigt vågade man inte hoppas. På fiket kände jag hur det blödde mer och mer och snart gick vi upp till mottagningen för att vänta där istället. Väntetiden var inte lång men den längsta i mitt liv.

Vi fick träffa en läkare och ganska snabbt blev det dags för undersökningen. Jag såg det direkt - men ändå var beskedet var en resa till bottenlöst hål. Går inte att förklara, jag har fortfarande inte förstått det själv. I hinnsäcken ("13-veckor-stor") fanns fostervatten men inget foster. En stor tom cirkel var allt som sågs på skärmen. Det jag burit på, det vi klappat, pratat med och kännt en stor kärlek och längtan till, fanns inte. Fostret har troligtvis dött redan efter några få veckor och sedan lösts upp i vattnet. Min kropp var dock fortfarande gravid, hormonerna fortsatte öka och magen hade hunnit växa. Vi tog första magbilden dagen innan beskedet... kanske lägger upp den senare om jag orkar.

Här är vår första och sista magbild (för denna gång).

Fredagen försvann i en dimma. Känns som om det var längesen, men samtidigt som det inte ens har hänt. Vi åkte hemåt men insåg ganska snart att vi behövde komma bort, så vi packade väskorna och åkte till mina föräldrar. Stannade hela helgen och har tänkt, inte tänkt, pratat och gråtit om vartannat.

Finns mycket att vara ledsen för nu och det är svårt att få plats med andra känslor. Men två saker ser vi som en liten tröst i allt detta. 1) Vi blev gravida, det stora magiska undret fungerade, vi fungerade och vi vill så klart försöka igen. 2) Det var inte en 13 veckor gammal liten människa som dog, vi sörjer det som inte fanns men inte någon som dog. Det känns som om sorgen, om möjligt, skulle vara svårare om vi sett ett foster på ultraljudet. Och sedan fått beskedet om att det inte levde. Sett vår lilla bebis för första gången, när det redan var för sent.

Nu väntar en tuff vecka. Vi är numera smärtsamt medvetna om att ett missfall inte händer vid en speciell tidpunkt, det tar tid. Just nu försöker jag bearbeta sorgen, tänka om alla planer för året, hitta nytt mod - och samtidigt är allt det jag burit på på väg ut ur min kropp. Jag känner fortfarande min lilla gravidmage och kommer på mig själv att klappa den som jag gjort de senaste veckorna. Emellanåt är smärtan fruktansvärd, det kommer i kramper och ibland med bara två minuters mellanrum. Vet inte hur länge det kommer pågå, men på torsdag har vi tid för skrapning, så efter det ska det nog lugna ner sig. Det känns som en evighet dit.

Jag vet inte hur jag ska kunna berarbeta detta, men jag försöker intala mig själv att vi kommer fixa det. Vi har stort stöd i varandra och runt omkring oss. En klok röst någonstans försöker viska att sorgen kommer ebba ut. Känns långt borta när man sitter här med tårarna rinnande, men jag längtar till dess och jag längtar tills vi kan börja skriva om en ny graviditet. Och jag längtar tills ett litet knytt väljer att stanna kvar hos oss.

Vi vet inte hur vi ska göra med denna blog, men så länge får den ligga kvar. Vi kanske skriver snart, kanske senare, kanske inte alls. Kram så länge och ta hand om varandra.