Svåra tider

Nu har det gått en vecka sedan vi fick beskedet. Det har varit hemskt. Stundvis är det fullt av tårar och allt känns meningslöst. Ibland tänker man positivt och fokuserar på att vi kunde bli gravida, att vi kan försöka igen, att vi kommer få en bebis så småningom... men det är svårt att vara så objektiv. För det mesta är det bara tomt. Svårt att tänka överhuvudtaget. Men så helt plötsligt kommer jag på mig själv att tänka nästan som vanligt, och så strax efter så kommer insikten ikapp. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att bearbeta detta, men vi har härligt stöd omkring oss och det går att hitta ork, styrka och mod att ta ett steg i taget.

Tack för alla fina ord, blommor och tankar!

Total tomhet

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Det värsta tänkbara har hänt och jag saknar ord för att beskriva det. Men jag vill gärna försöka...

I torsdags fick jag molande mensvärk och en mörk flytning (tänker "det kan hända, kan vara en liten blödning som hände för ett tag sedan och nu kommer ut, behöver inte vara någon fara"). Och mensvärkliknande känslor kan man ju ha, det hade jag ju även haft tidigare. Värk och flytningar fortatte under kvällen och oron växte för varje minut. Mirakulöst nog lyckades jag somna så småningom men sov oroligt. Klockan fem på fredagsmorgonen vaknade jag och gick upp. Fortfarande mörka flytningar men inget blod. Ringde till vårduplysningen och de bekräftade mina tankar. Om det är levrat blod är det ingen ny blödning, och det är "bättre" än färskt blod. Lång väntan under morgonen för att sedan ringa barnmorske-mottagningen när de öppnade, vi hade tur och fick en tid för ultraljud senare samma morgon.

Jag skulle varit ledig och träffat en kompis redan till frukost, så vi åkte dit både P och jag och tod en fika i väntan på ultraljudet. Precis innan vi åkte gick jag på toaletten och då hade det övergått i rött blod... Känslorna svallade i bilen på väg in till stan. Hoppet fanns men samtidigt vågade man inte hoppas. På fiket kände jag hur det blödde mer och mer och snart gick vi upp till mottagningen för att vänta där istället. Väntetiden var inte lång men den längsta i mitt liv.

Vi fick träffa en läkare och ganska snabbt blev det dags för undersökningen. Jag såg det direkt - men ändå var beskedet var en resa till bottenlöst hål. Går inte att förklara, jag har fortfarande inte förstått det själv. I hinnsäcken ("13-veckor-stor") fanns fostervatten men inget foster. En stor tom cirkel var allt som sågs på skärmen. Det jag burit på, det vi klappat, pratat med och kännt en stor kärlek och längtan till, fanns inte. Fostret har troligtvis dött redan efter några få veckor och sedan lösts upp i vattnet. Min kropp var dock fortfarande gravid, hormonerna fortsatte öka och magen hade hunnit växa. Vi tog första magbilden dagen innan beskedet... kanske lägger upp den senare om jag orkar.

Här är vår första och sista magbild (för denna gång).

Fredagen försvann i en dimma. Känns som om det var längesen, men samtidigt som det inte ens har hänt. Vi åkte hemåt men insåg ganska snart att vi behövde komma bort, så vi packade väskorna och åkte till mina föräldrar. Stannade hela helgen och har tänkt, inte tänkt, pratat och gråtit om vartannat.

Finns mycket att vara ledsen för nu och det är svårt att få plats med andra känslor. Men två saker ser vi som en liten tröst i allt detta. 1) Vi blev gravida, det stora magiska undret fungerade, vi fungerade och vi vill så klart försöka igen. 2) Det var inte en 13 veckor gammal liten människa som dog, vi sörjer det som inte fanns men inte någon som dog. Det känns som om sorgen, om möjligt, skulle vara svårare om vi sett ett foster på ultraljudet. Och sedan fått beskedet om att det inte levde. Sett vår lilla bebis för första gången, när det redan var för sent.

Nu väntar en tuff vecka. Vi är numera smärtsamt medvetna om att ett missfall inte händer vid en speciell tidpunkt, det tar tid. Just nu försöker jag bearbeta sorgen, tänka om alla planer för året, hitta nytt mod - och samtidigt är allt det jag burit på på väg ut ur min kropp. Jag känner fortfarande min lilla gravidmage och kommer på mig själv att klappa den som jag gjort de senaste veckorna. Emellanåt är smärtan fruktansvärd, det kommer i kramper och ibland med bara två minuters mellanrum. Vet inte hur länge det kommer pågå, men på torsdag har vi tid för skrapning, så efter det ska det nog lugna ner sig. Det känns som en evighet dit.

Jag vet inte hur jag ska kunna berarbeta detta, men jag försöker intala mig själv att vi kommer fixa det. Vi har stort stöd i varandra och runt omkring oss. En klok röst någonstans försöker viska att sorgen kommer ebba ut. Känns långt borta när man sitter här med tårarna rinnande, men jag längtar till dess och jag längtar tills vi kan börja skriva om en ny graviditet. Och jag längtar tills ett litet knytt väljer att stanna kvar hos oss.

Vi vet inte hur vi ska göra med denna blog, men så länge får den ligga kvar. Vi kanske skriver snart, kanske senare, kanske inte alls. Kram så länge och ta hand om varandra.

Världens bästa

Jag har verkligen världens bästa man. På riktigt! Igår var bara ett av många tillfällen jag får min teori återigen bevisad för mig. Blev tillsagd att vara klar klockan 14 och gå ut från jobbet så skulle jag bli hämtad där. Kul med överraskningar, men lite pirrigt också förstås!

Bilen åkte mot Hasseludden Yasuragi. Fantastiskt ställe där man bara behöver gå in genom dörren för att komma ner i varv. Vi har spenderat ett härligt dygn där och det är verkligen en energisamlare! Mysiga bad, varma källor, sköna badrockar, god mat och massor av lugn ro... Jag fick även två behandlingar, en "Harmoni för mammor" och en "Handharmoni". Mmmmmmmmys!

Tack finaste för att du är så omtänksam och fin och BÄST helt enkelt!

Ut ur garderoben

...eller vad man ska säga. Dags att berätta även för mina föräldrar. Pappa, som för tillfället är i Det Stora Landet i väster med sin sambo, fick ett kort idag. Vi tyckte det var lite roligare än bara ett samtal. Han ringde upp här på kvällen, det känns jättekul att få dela med sig! Ska bli kul att få prata lite närmare med honom sen om att bli pappa, när han kommer hem i April.

Ska berätta för "bonusmamma" nu på torsdag, och sen "riktiga" mamma till helgen också. Sen är vi helt ute ur garderoben med den närmsta släkten i alla fall :-)

Inte lika hemlig

Idag har jag berättat för mina chefer på jobbet, oooooh det är fortfarande riktigt stort varje gång man berättar! Nervöst, pirrigt och väldigt roligt. Det kändes jättebra att berätta för dem, så vet jag att de får veta det av mig. Nu när det är klart är det väl ingen hemlighet på jobbet längre, men jag tänker nog inte prata mer om det förrän jag kommer tillbaka från den kurs jag ska på nästa vecka. Så lite hemlig är jag allt fortfarande. :-)

Helgen var jättebra, jag får fortfarande inte sova ordentligt men med en tupplur under eftermiddagen hålls tröttheten under kontroll. Igår var vi ute hos mina föräldrar, gick promenader i solskenet och tittade på ett hus på Kullön. Fint men inte rätt läge, lite intryckt och mer lägenhetskänsla än huskänsla. Nästa vecka visar de två hus till i samma område, och vi ska nog titta på de också!

Vårkänslor

Värderingen gick jättebra, vi fick många positiva kommentarer från mäklaren och hon värderade lägenheten väldigt högt. Känns fantastiskt bra inför ett ev köp av villa eller tomt! Imorgon ska vi titta på ett hus på Kullön i Vaxholm.

Solen skiner ute och det känns verkligen att våren är på väg! Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt bra timing, här har man gått och kurat och varit hemlig medan vintern rasar utanför fönstret, och nu när solen och våren kommer kan vi räta på ryggen och få dela med oss av vår magiska hemlighet! Magiskt är verkligen ett passande ord, jag tittade i Lennart Nilssons fotobok igår och de bilder man ser där gör allting ännu mer fantastiskt. Inte för att man förstår hur det går till, men tänk att det funkar! Så coolt.

Drömmar

Är hemma idag efter ha haft det tufft sedan jag började jobba lite mer, spänningshuvudvärk, sömnsvårigheter, utmattning och andra tråkigheter har överlappat varandra. På nätterna sover jag ytligt och drömmer de mest konstiga drömmar. Om personer jag inte träffat på tio år, om platser jag knappt minns och om saker jag (vad jag vet) aldrig upplevt. Detta gör att jag vaknar förvirrad snarare än utvilad... Tillslut inser även jag att det behövs mer vila för att orka i längden och nu är jag hemma både torsdag och fredag denna vecka. Jag håller tummarna för att det räcker. Nästa vecka ska jag ju berätta på jobbet, så då måste jag ju vara där... ;-)

Ikväll kommer en mäklare för att värdera vår lägenhet. Ett steg på vägen till att köpa nytt, men vi har fortfarande ingen brådska. Självklart tänker man ju på att det vore mysigt med mer yta, ett barnrum tex, och en liten plätt utanför dörren där man kan påta lite och ta en kaffe. Men så länge vi vet att det kommer har vi som sagt ingen brådska dit. Men att drömma, fantisera och fundera kring det är riktigt mysigt. Till skillnad från de nattliga drömmarna ger dagdrömmarna massor av ny och positiv energi!

Vecka 12

Idag är vi (enligt barnmorskans beräkning) i vecka 11+2, dvs i tolfte veckan! Så här står det om vecka 12 på Vårdguidens hemsida:

Nu finns det mesta på plats och fostret koncentrerar sig på att växa. Det börjar växa hår på kroppen som ska skydda huden. Naglar har vuxit ut på tår och fingrar. All näring går via moderkakan till fostret så glöm inte att tänka på vad du äter och dricker. Den kan både öppna och stänga munnen och producerar flera egna hormoner. Längd huvud till stjärt 60 mm.

Sömn och träning

Nu har helt plötsligt sömnsvårigheterna kommit tillbaka. De senaste nätterna har jag vaknat mitt i natten och sedan haft jättesvårt att somna om. Även om jag sovit en del även de sista timmarna så blir man långt ifrån lika utvilad när sömnen är ytlig, orolig och fylld av tok-konstiga drömmar... I natt slog jag rekordet och vaknade första gången halv två. :-\

Men förutom detta så mår jag fint. Tränade idag efter jobbet och det kändes riktigt bra. Det blev styrketräning, framförallt rygg och armar, och nu känner jag mig så där härligt matt i kroppen. Jag är väldigt glad att jag kan träna (och inte ligger i mörkt rum och kräks som en del gravida), framförallt för att jag gissar att jag annars skulle riskera att bli väldigt stor under graviditeten. Nu tror jag ändå att jag kommer gå upp en hel del, har enligt erfarenhet lätt att lägga på mig, men om jag iallafall kan träna kan det kanske hållas inom rimliga gränser. Plus att man klarar vikten bättre om man är stark! Många promenader blir det, och styrketräning två-tre gånger per vecka. Håller tummarna att jag kan fortsätta länge. Nu låter jag säkert så där obehagligt hurtig, men jag tillhör dem som tycker hurtig är ett positivt ord så det gör inget! ;-)

Glädjen i att berätta

Pratade med min bror idag. Han bor långt långt borta i Öster, och Skype är väldigt bra att ha i dessa lägen. Jag kan inte komma ihåg senast jag pratade 1 ½ timme i telefon. Berättade för honom, och han blev precis så glad som jag hoppades! Vi hann dock prata i en halvtimme innan jag kunde få fram orden. I sex veckor har jag velat berätta, och prata, om det stora som händer oss, helt plötsligt kunde jag knappt få fram orden.

Sen så var det desto lättare att prata om det. S har pratat lite med några nära vänner, jag har hittills inte pratat med någon. Vilken lättnad att bara få... bubbla! Precis som med S's mamma härom veckan, så verkade det sjunka in lite långsamt. Vi hann byta ämne både en och två gånger, innan vi kom tillbaka till det ("Men f-n vad roligt!").

Fest ikväll för vår vän E som fyllde jämt. Väldigt trevligt, men både S och jag är rätt trötta numera. Hem tidigt. I morgon ska vi kika på hus :-)

Lill-fredag

Eftersom jag är ledig imorgon kan jag fredags-mysa redan idag. Har precis kommit hem från jobbet och ska sjunka ner i soffan med en stor kopp te. Mmmmys!

Igår var jag på stan med C efter jobbet och hittade Lennart Nilssons bok "Ett barn blir till" på bokrean, har inte tittat så noga än men den verkar jättebra. Framförallt bilderna är hur häftiga som helst!

Det är fortfarande mycket tankar om hemighållandet som snurrar just nu. En vecka kvar på jobbet innan jag troligtvis kommer berätta. På lördag ska vi på fest och vi får se hur bra det går att vara hemliga där... Framförallt beror det nog på om jag hittar något att ha på mig. Blir till att prova igenom lite och kanske shoppa något. Har redan köpt två träningstoppar som är lite vidare, mina gamla funktionslinnen är på tok för smala för att det ska kännas bekvämt numera. Men träningen känns jättebra och jag kör två-tre styrkepass i veckan plus några konditionspass (varierar mellan snabba promenader, crosstrainer eller lätt jogging). Helst går jag långpromenader utomhus, känns dubbelt bra när man får massa frisk luft samtidigt! Hellasgården är en favorit, jag och P är där ibland på helgen och tar en långpromenad och avslutar med en fika eller lunch på kafét. Kan verkligen rekommenderas! www.hellasgarden.se