Tidsperspektiv

Det är helt galet vad långsamt veckorna går just nu. Inte så att dagarna är långa eller tråkiga, nej det är bara det att jag så gärna vill att det ska vara vecka 12 nu... Hur mycket vi än gläds åt vårt "lilla" miraklet redan nu, så känns det inte riktigt som att man kan våga hoppas förrän vi kommit förbi den "magiska linjen". Och att då få dela glädjen med de runt omkring oss gör det förstås bara ännu bättre. Men jag gissar att tiden innan dess också har en mening, att det är meningen att man ska få tid att vänta, tänka, grubbla, hoppas (om man vågar) och kanske framförallt läääängta tills man står på lite stadigare mark.

Vecka 6

Det känns som om det kommer bli en bra dag idag, sov relativt bra i natt och har fått mysig frukost som start. Humörsvängningar? Inte jag inte! ;-)

Nu är vi inne i vecka sex. Då växer lilla knytt så det knakar, ca 1 mm om dagen har jag läst någonstans. Organen börjar bildas, lever och lungor till exempel. Och hjärtat börjar slå (med en kammare) - hur coolt som helst!

Saxat från graviditetsuträknaren på niomanader.se:

Du har gått 5 fullgångna veckor
Men du är i 6:e veckan
Du är i 2:a lunarmånaden av 10
Du är i 2:a graviditetsmånaden av 9
Du har gått 36 dagar av 280
Och har ca 244 dagar kvar till förlossningsdagen
Förlossningsdag ca 2007-09-30 (+/- 2 veckor)

Tvåhundrafyrtiofyra dagar kvar... Känns lååångt. Men samtidigt bra, då kanske man har en sportslig chans att hinna förbereda sig. Första delmålet blir förstås att berätta för familj och vänner. Ska bli otroligt kul, men det är också lite mysigt att ha en hemlighet, bara P och jag.

Tvära kast

Humörsvängningar. Från superbra till rena helvetet på någon sekund eller två bara. Jobbigt att drabbas indirekt av dem - hur jobbigt måste det då inte vara att uppleva dem i första hand?

Mysig helg annars. Skönt att finnas till hands på heltid, så att säga.
...hur överbeskyddande kommer inte jag bli om det är så här i vecka 6?

Uppe med tuppen

De senaste nätterna har jag haft svårt att sova ordentligt. Somnar ofta som vanligt, men vaknar mitt i natten eller framåt morgontimmarna. Efter det sover jag jätteoroligt, drömmer massor och vrider och vänder på mig. Framåt sex är jag oftast helt klarvaken och då är det lika bra att gå upp. Lägger mig i soffan, tittar på morgnnyheterna eller någon serie och försöker äta något litet. Trött, men utan att somna om. Jag har läst att man kan få sömnsvårigheter av graviditetshormonerna, och jag gissar att det är därför det blivit så. Jag hoppas bara att det går över snart, för bra sömn känns verkligen viktigt för att orka med dagarna.

Men man får å andra sidan mycket tid på mornarna, och det är ganska mysigt att vara vaken när ingen annan är det. När hela huset är tyst och det är fortfarande mörkt ute. Då smakar teet som godast. :-)

Nya matvanor

Jag har väl inte märkt av några direkta "cravings" än, men vissa saker är lite annorlunda. Tokigt, och ganska spännande. :-)

Till exempel är jag inte ett dugg sugen på kaffe. Från att ha planerat in kaffepauserna och gärna druckit 1-3 koppar (helst cappucino eller latte) om dagen, tycker jag inte ens att det ser gott ut längre. Jag testade en kopp i tisdags, men det smakade mest som konstigt te. Kände ingen som helst kaffe-känsla. Hur kan man tappa den bara så där? Inte för att jag har något emot det men ändå. Istället dricker jag stora mängder örtte, alla möjliga sorter men helst något med mint i.

En annan sak som är annorlunda är att när jag blir hungrig så känns det inte alls som tidigare. Nu är det ett kraftigare sug i magen, nästan knipande känsla, och det går hiskeligt fort från "hmmm snart kanske jag ska fundera på att äta nåt" till "mat genast!". Små mängder räcker i och för sig, lite och ofta är mina rådande ledord. Gärna varannan timme. Tur att man har massor med stöd här hemma så att kylen är full av mellanmål.

Nattliga funderingar

I förrgår gick ett par timmar av senkvällen / tidiga natten åt att surfa försäkringskassans information. Otroligt mycket väl samlad information för den som jag är ny(fiken) på allt runt och kring. Igår kväll var det gravidtidningarnas tur. Konstiga drömmar blev det :-)

Oron finns där i bakgrunden, men framför allt är det bara en osannolik glädje. Det är vår alldeles egna lilla sak som är på gång!

Fejkmage

Om man skulle ta en bild på min mage nu skulle det se ut som om jag var i 20:e veckan eller nåt. Tyvärr, tror jag nog jag måste säga, är det bara gas. Det känns som om tarmarna har svällt och slagit kullerbytta. Det spänner och bubblar. Men jag känner igen det lite grand från när man tidigare ätit för mycket eller fel mat, då magen protesterade genom att knipa och svälla upp. Det jag kan trösta mig med den här gången är att det iallafall finns ett litet knytt där innanför. :-)

Såg ett program på svt24 ikväll som handlade om genetisk forskning på embryon. De odlade flera embryon från ett par och hjälper dem sedan att "välja rätt", så att de slipper föda ett barn med en allvarlig sjukdom (t ex om de vet att de har en ärftlig sjukdom i familjen). Man fick se bilder på hur de plockar ut enskilda celler och analyserar dem. Hua, det är verligen skrämmande vad snabbt forskningen går. Det känns svårt att säga varken bu eller bä eftersom jag inte vet något om det och inte heller är i situationen själv (att vi har en svår genetisk sjukdom i familjen), men nog är det en märklig grej - att kunna välja vilka barn som ska få bli till?

Snurrigt värre

För det mesta är det ungefär som vanligt. Sen dyker det upp en tanke, utan någon som helst koppling till något annat: Jag ska bli pappa. Det känns overkligt. Att ha ansvar för ett liv - ja, ett liv helt och hållet utlämnad till oss och vår obefintliga kunskap om allt. Hur ska det gå till?

Alla pratar om barn på jobbet. Har aldrig märkt det förut. Har å andra sidan aldrig kännt ett behov av att hålla tyst i ett ämne på jobbet förut.
Hoppas ingen märker.

Tidsbokning

Det känns overkligt, att ringa till barnmorskemottagningen och boka tid. Allt som rusar runt i kroppen, som snurrar omkring en blir med ens väldigt konkret: "Jag vill boka tid för inskrivning" - mitt första besök hos barnmorskan. Hurra! 15 februari är det dags. Jag överdriver inte om jag säger att jag längtar dit.

Nu är det dags att åka till jobbet, andra hemliga dagen. :-)

Nu börjar den, VÄNTAN!

Efter en omtumlande helg där vi inte tänkt på så mycket annat än lördagens positiva besked, är det nu dags att få till en vardag i väntans tecken. Att gå till jobbet, att handla mat, att träffa vänner. Precis som vanligt, men med en hemlighet. En hemlighet som jag inget hellre vill än att få skrika ut den till hela världen, att alla ska veta att jag är gravid och att prata om det hela tiden. Men jag inser ju förstås att det är lite hormonrusning i mig just nu och om ett tag är jag nog glad om jag inte har skrikit ut det.

Men det är en utmaning. Att leva vidare "som vanligt" men samtidigt anpassa sig till vår nya situation. Vad kan jag äta? Vad ska jag äta? Vad ska jag inte äta? Hur ska jag anpassa träningen? Vad händer där inne? Hur stor är lilla knyttet nu? Många frågor och tack och lov kan man fråga internet. Surfar runt på alla möjliga sidor för att släcka min kunskapstörst, det finns otroligt många sidor om graviditet! Jag publicerar lite länktips här brevid. Mer eller mindre seriösa, men alla vinklar är intressanta så här i början.

Nu startar vecka 5 och jag har lärt mig att lilla knyttet har celldelat sig som en galning den sista tiden och är snart stor som en knappnålshuvud. Själv mår jag i stort sett som jag brukar, med bara några få "symptom": är tröttare än vanligt, har lite mensvärksliknande känningar i ljumskarna och min mage är "upprörd". Jag fryser även mer än jag tycker att jag brukar, men så har det ju blivit riktit kallt de senaste dagarna! ;-)

Ett litet +

Wow vilken grej! Tänk att ett litet plus (det är verligen litet) kan väcka så starka känslor.

Hade planerat att testa mig i lördags (20 januari), mensen borde komma någongång söndag-tisdag så lördagen kändes lagom nära, ivrig som jag var. :-)

P hade köpt ett digitalt test, något jag inte testat tidigare, och det krävdes lite påläsning för att få till det. Kissa i koppen, doppa stickan och vänta... Klockan var halv nio på lördagsmorgonen och jag klädde på mig så länge och funderade vad jag skulle göra för frukost. Skulle väcka P vid tio. Hjärtat slog lite snabbare än vanligt, det var riktigt pirrigt, och jag visste inte om jag skulle täcka över stickan eller stirra på den... Men jag behövde inte bestämma mig, redan efter ca 30 sekunder kom det ett +. Ett +!


Iiiiih! Jag sprang ut i hallen. Vände i dörren, kom på att jag kanske skule dubbelkolla att det verkligen var så det skulle se ut. Det var det. Sprang ut igen. Hoppade fram med pulsen rusande i huvudet. Slog upp sovrumsdörren, viftade med stickan och hojtade "titta titta titta"! Inte direkt den väl avvägda, sansade överraskningen som man kanske tror att man ska hitta på när man väl testat sig. Men överraskad blev P iallfall. Yrvaken, vettskrämd (jag hade tre minuter tidigare gått upp och sagt att han kunde sova kvar så fixar jag frukost om nån timme...) och med ofokuserad blick försökte han förstå vad som hänt. Och snart föll poletten ner. Det var ett +.

Tänka sig, det funkade! Vi funkade. Magiskt, eller hur?