Aj sjutton vilken ond uppvakning jag fick imorse. Vaknade till vid halv fem (alldeles för tidigt med andra ord) och skulle sträcka på mig för att sedan somna om i godan ro. Men precis när jag sträcker på mig känner jag vagt, fortfarande halvsovande, att vaden reagerar med att streta emot och sakta men säkert dra ihop sig. Början till kramp alltså och jag reagerar instinktivt med att försöka sträcka ut vaden. Oooooajjjjj! Vaden krampar nu ännu mer och efter några sekunder gör det fruktansvärt ont. Jag skriker rakt ut och skrämmer vettet ur stackars Patrik som nyvaken försöker inse vad som hänt. Krampen sitter i länge (svårt att avgöra hur länge men kanske 15 sekunder) och lite lätt panikslagen ("vad gör man om det inte släpper?") försöker jag stå ut med smärtan. Till slut lugnar vaden ner sig och den akuta krampen avtar, kvar är en känsla i vaden som liknar extrem träningsvärk och ganska rejält med adrenalin i kroppen. Som sagt, en ond uppvakning...
Jag hade för mig att jag läst om att det är vanligt med kramp under graviditeten, och så här står det på vardguiden.se:
Graviditet och kramp
Att vara gravid är en stor anspänning på kroppen och musklerna, därför kan du ibland få kramp, särskilt i vaderna. Det är vanligast under senare delen av graviditeten. Det kan göra riktigt ont men är inte farligt. Krampen kommer ofta på natten. Vid kramp i benen kan du pröva att böja upp foten och trycka den mot till exempel sänggaveln. Du kan också pröva att ställa dig upp och trycka foten mot golvet eller gå några steg så brukar den släppa.
Där ser man. Men att "gå några steg" kändes verkligen inte aktuellt imorse, jag kunde inte ens förmå mig att fortsätta sträcka ut vaden utan all fokus gick åt till att försöka andas och klara smärtan. Nu håller jag tummarna att detta inte är något jag ska behöva vänja mig vid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar