Omtumlande dag

Sitter helt utmattad i fotöljen efter en lång dag. Den började med en lite stökig natt där lillasyster inte ville komma till ro riktigt. På förmiddagen skulle vi till ortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus, så för att hinna dit var det tidig frukost för hela familjen och en effektiv klä-på-och-gör-klar-för-avfärd-rutin son gällde. Allt gick bra och vi kom iväg som planerat.

Efter en kaffe och lite extra väntetid var det vår tur för undersökning. Läkaren tittade och kände på lilltjejens höfter och konstaterade att den ena höften var instabil och ruckbar - "den behöver vi behandla". Behandlingen innebär en skena/ställning som fixerar höfterna och låter dem växa till sig i rätt läge. Skenan ska vara på i 6 veckor, dygnet runt. Jag blev rätt överrumplad av beskedet, för även om jag visste att det kunde vara så, så hade jag nog ändå inte riktigt förberett mig på vad det skulle innebära...

Vi fick åka upp till röntgen och ett ultraljud bekräftade läkarens bedömning. Tillbaka till ortopeden för att sätta på skenan och gå igenom hur den ska hanteras. Eftersom vi inte får ta av den får vi komma till sjukhuset för att bada lilltjejen, först efter en vecka och sedan två veckor efter det. Däremellan är det tvättlappar och en stor portion tålamod som gäller. För bebisar bajsar ju inte små snuttar direkt, utan varannan blöja är ju överfull och mer därtill.

Idag känns allt det här jättejobbigt. De första veckorna som är så sköra, som ska vara fulla av mjukt bebisgos och sprattel. Inte stela skenor och krångliga blöjbyten och påklädningar.

Men med lite perspektiv så är det klart att jag är glad att detta upptäcktes så tidigt,och att det trots allt är så pass lätt att behandla. Och det finns så många mycket värre saker som skulle kunna drabba ens barn, något man helst inte vill tänka på.