Igår var det dags för årets tjejmil, och inte kan jag väl banga det för att magen börjar växa till sig... eller? Jag bestämde mig för att ge det en chans, gå runt banan med stavar som stöd, lyssna på kroppen längs hela vägen och bryta om det gjorde ont eller blev för tungt.
...det gick jättebra! Jag var sliten i höfterna och ryggen under kvällen (jo ett tag undrade jag ju vad jag hade ställt till med...) men idag känns det kanon och jag har till och med fått lite förnyad energi av att återigen inse att "allt är möjligt"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar