Magbild vecka 14

Nu har vi börjat med de obligatoriska magbilderna, och här kommer det som är taget i vecka 13+0, dvs första dagen i fjortonde veckan.


Gah! Hur ska det här sluta? ;-)

Jag börjar känna mig piggare nu, och även om jag gärna vilar eller sover lite mitt på dagen så är det inte längre "oundviklig krasch" utan mer för att det är skönt. Jag känner inte av något direkt illamående utan äter det mesta, försöker undvika alltför mycket socker även om det ofta är det jag blir jättesugen på (surprise!). Magen är lite upp och ner, känns inte riktigt som att tarmarna har accepterat att de ska flytta på sig... men det lugnar sig kanske så småningom.

Det känns helkonstigt att berätta för folk, tex på jobbet, för det känns fortfarande som om det är en hemlighet. Antagligen för att man har ansträngt sig så mycket för att inte behöva prata om det, så nu när det är "tillåtet" känner jag att det inte gör något om jag väntar ett tag till. Men vart eftersom magen blir tydligare kommer nog folk våga fråga, och då svarar jag gärna! :-)

Glädjebesked

I tisdags var vi på ultraljud, den här gången gjorde de ett "vanligt" på magen och det var nervösa sekunder från att gelén spreds ut (ihhh, kallt!) tills att läkaren sa att hon såg ett hjärta som slog. Men som tur var fattade hon att vi var nervösa så det var det första hon sa. Puh!

Jisses vilken lättnad! Mängder av nervositet och oro släppte och gav istället plats för lycka och glädjetårar. Vi såg en fantastisk liten krabat på drygt 6 cm mellan huvud och rumpa, armar och ben sprattlade och vi fick till och med se en liten inzoomad hand! Sååå fin!



Läkaren mätte miraklet och beräknade graviditetslängden till 12+5, dvs några dagar mer än vi trodde. Det betyder att beräknad förlossning blir 3 april 2008.

Vi gick ut från rummet med stora leenden på läpparna, de gav inte med sig på hela dagen och det är fortfarande väldigt lätt att bli så där fånigt glad helt plötsligt. WOW - nu kan vi våga vara gravida!

På två ben

Två olika krafter drar i mig och jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Det vi var med om i början av året innebär förstås att jag är nervös att något liknande ska hända igen. Livrädd. Men jag tycker mig samtidigt kunna känna ett större lugn, jag inser att vi inte kan göra mer än att ta hand om mig och magen och tro på det bästa, att det inte finns någon anledning att försöka känna efter så mycket. Det första får mig att grubbla, det andra får mig att nästan glömma bort att jag är gravid.

Jag vill inget hellre än att få svart på vitt hur knyttet mår. Jag skulle gärna göra ett ultraljud i veckan om jag fick! Men jag har hört många som får tjata även för att boka ett privat besök (som de betalar själva) för att mottagningarna inte gärna gör ultraljud "i onödan". Så jag är glad att jag träffat en vettig läkare på barnmorskemottagningen och att jag fick en remiss till ultraljud i vecka 13. Det känns som bra timing eftersom det blir en vecka efter att vår förra graviditet tog slut (var antagligen i vecka 12, inte i vecka 13 som den bm vi hade då räknade med, hon tog inte hänsyn till min långa menscykel). Det känns skönt om vi kan gå över den tiden och sedan ganska snart få se att det ser ut som det ska. Håller alla mina tummar och tår för att det ska vara så!

I och med att känslorna går lite fram och tillbaka skriver jag ganska sporadiskt på denna blogg just nu. Men så snart jag står på lite stadigare ben så blir det säkert tätare inlägg!