Nu har pappa jobbat i några veckor och det börjar formas någon slags vardag här hemma. Lilltjejen och jag hittar på lite av varje på dagarna, mycket promenader blir det och en och annan latte slinker ner. :-) Vi träffar mammagruppen, hälsar på andra vänner eller myser hemma och tränar på att sitta/rulla runt/äta.
Det är stor skillnad att vara själv hemma efter fem lyxiga veckor tillsammans, och så här torsdag kväll längtar jag rejält till helgen då vi är tre hemma igen! Missförstå mig rätt, det är förstås toppenmysigt att vara hemma, och helt underbart att få följa lilla underverket när hon upptäcker världen varje dag, men det är också ganska tufft. Marginalerna är inte så stora och efter en stökig natt så har man inte mycket energi till eventuella "problem". Nu är ju inte Tova något kinkigt eller skrikigt barn, tack och lov, men det kan vara nog så tufft ändå när orken tryter. För henne spelar det ju ingen roll om mamma är lite trött, hon har samma behov ändå och av någon konstig anledning verkar behoven snäppet mer krävande de dagar när man önskar att hon kunde sova länge och gott så att man själv fick pusta ut lite. Hon känner av direkt om man har ett lite kortare tålamod, vilket gör henne orolig och därmed mer "krävande", en cirkel som kan snurra på ganska fort och få situationen att kännas ohanterbar. Som ammande nybliven mamma är jag även känsligare än någonsin, alla känslor blir som förstärkta och det är lätt att grubbla lite för mycket på saker och ting...
Men mitt i all denna känsliga röra så finns ju massor av härlig bebis-tid, och jag försöker verkligen njuta av varje minut med henne. Bebistiden går helt galet fort - tänk igår fyllde vår lilla Tova 4 månader!